Det blir allt vanligare att politiker hamnar i domstol, åtalade för olika brott. Igår gällde det partiledaren för Feministiskt initiativ. Mest uppmärksamhet får dock Hanna Wighs anklagelser mot SD-kollega om sexuella trakasserier.
I juni delgavs partiledaren i Feministiskt initiativ Victoria Kawesa, som också är doktorerar vid Linköpings universitet, misstanke om brott för att ha plagierat en annan forskares verk. Igår lämnade åklagare in åtal för brott mot upphovsrättslagen. Åklagaren yrkar på skadestånd för brottet. I straffskalan finns böter och fängelse upp till två år. Kawesa avgick som partiledare 15 september.
Målet om ringa misshandel mot riksdagsman Kent Ekeroth (SD) ska avgöras i Högsta domstolen.
Anders Ygeman (S), gruppledaren i riksdagen, har dömts för olaga intrång och vägrat infinna sig till förhandlingar om tvistemål i domstol.
Mest uppmärksamhet just nu får dock anklagelser om sexuella trakasserier från riksdagsledamoten Hanna Wigh (SD) mot en annan ledamot. Eftersom Wigh inte gjort polisanmälan utan gått ut i medierna med anklagelserna är det svårt att veta vad som hänt. Men sex och politik är ofrånkomligen något som skapar uppmärksamhet. Vad som är sant och inte har för medieintresset mindre betydelse.
Med dessa och många andra exempel där folkvalda dömts i domstol, väcks hos mig frågan om politiker agerar mer omdömeslöst än förr. Och i så fall varför?
Det är djupt bekymmersamt att folkvalda, de vars främsta tillgång ska vara förtroende hos allmänheten, så ofta hamnar i domstol eller är inblandade i brottsutredningar. Det undergräver respekten för demokratin att de som väljs visar sig ha så grumligt omdöme att de hamnar i rättsmaskineriet.
Ett avgörande skäl till att omdömeslösa kan ta sig in på politiska uppdrag är att partierna idag saknar den breda medlemsbas man förr hade. Ändå är antalet uppdrag oförändrat. Förr kunde partierna själva gallra bland medlemmarna och först när personlighet var känd och förmågor kunnat bedömas, fick de offentliga uppdrag.
Nu när basen är minimal kastar partierna in i stort sett vem som helst på listorna, för att ha tillräckligt med kandidater för den enormt stora kostym av uppdrag som finns i kommuner, landsting, regioner och riksdag.
Partierna har inte tid och råd att först lära känna nya medlemmar på riktigt, innan man ger dem uppdrag i staten.
Måste då uppdragen vara så många? Nej. Sverige har ett av världens största parlament utifrån vår befolkning. Vi har 349 mandat på 10 miljoner invånare. USA:s kongress har 100 senatorer plus 435 kongressledamöter på över 300 miljoner invånare. Tyskland, som just hållit förbundsdagsval, väljer drygt 600 ledamöter till parlamentet, som representerar 83 miljoner invånare. Storbritannien har 650 ledamöter i folkvalda underhuset på 65 miljoner invånare.
Sveriges riksdag skulle ha fem (5!) ledamöter utifrån hur många väljare en amerikansk kongresspolitiker företräder. Riksdagen skulle ha 72 ledamöter utifrån tyska förhållanden, och 100 ledamöter utifrån brittiska. Även jämfört med Norge och Danmark har Sverige ett stort parlament.
Också på lokal nivå har Sverige extremt många politiska uppdrag, allt byggt på att partierna har tusentals medlemmar bland vilka man kan gallra fram de bästa företrädarna.
Låt mig ge ett exempel: Malmö har 426 förtroendeposter att tillsätta i fullmäktige, nämnder och styrelser. Allt medan Pittsburgh city i USA, också med cirka 300.000 inv, väljer tio (10!). En borgmästare och nio fullmäktigeledamöter i enmansvalkretsar.
Vi har alltså mer än tre gånger så många politiker på riksnivå än större europeiska nationer och fyrtio (40!) gånger så många lokalpolitiker som i USA.
Detta är en alldeles för stor kostym att fylla för partier som inte längre kan kallas folkrörelser.
Underskottet på medlemmar innebär att i stort sett vem som helst kan bli vald. Partier som växer har särskilt svårt att värja sig från (förlåt mitt ordval, men det är i vissa fall befogat) idioter. Man kan inte skanna vad enskilda personer tänker eller i test avgöra deras omdöme, och när personer som ingen kände väl blivit valda kan de göra bort sig. Och när de gör skandal, drabbas inte bara politikern i fråga utan hela det demokratiska systemet.
Det är därför destruktivt att inte dra ner antalet förtroendeposter i samma takt som medlemstalen i partierna minskat. Man har helt enkelt inte tillräckligt med kompetent folk att besätta alla poster.
Men ger inte många poster bättre demokrati? Nej, snarare tvärtom. I amerikanska städer vet alla vem borgmästaren är, man vet vem som är ansvarig. I Sverige känner få till vem som styr den egna kommunen. Hur kan det vara god demokrati att rösta på någon man inte känner till?
Svensk demokrati skulle kunna vitaliseras genom att antalet politiskt valda poster mer än halverades. Kommunstyrelsens ordförande borde få en mer framskjuten position.
På riksnivå borde man som ett första steg avskaffa de 39 utjämningsmandaten och ta bort 4-procentsspärren. Det skulle ge små partier färre mandat (ingen utjämning), men de skulle kunna komma in i riksdagen på samma villkor som andra partier. Riksdagen skulle få 309 mandat, vilket är en tiondels minskning. Inte mycket, men ett första steg mot en mer slimmad och kompetensinriktat förtroendemannaorganisation.
Med förändringar som dessa skulle partierna inte panikartat behöva kasta in vem som helst i det demokratiska beslutsfattandet i staten. Det skulle göra alla parter gott.
*
PS
Jag anser inte att politiker måste vara ”fläckfria” och aldrig får begå misstag. Den som sonar sitt brott och inser att man agerat fel och ändrar beteende, kan återupprätta sin heder och bli valbar. Se mer här.