Multikulturalism fungerar inte i ett pluralistiskt samhälle, där krävs en gemensam kärnkultur som gäller alla. Folklivsforskaren Dan Korn riktar hård kritik mot den förda migrationspolitiken i en essä i Smedjan.
Det är ett tecken på hur snäv den svenska samhällsdebatten är, när man blir överraskad av att en etablissemangsröst som näringslivets tankesmedja Timbro och dess nättidskrift Smedjan vågar publicera en essä som är intellektuellt hederlig och konstaterar att den förda integrationspolitiken saknar logik.
Folklivsforskaren Dan Korn skriver rakt på sak i Mångfald kräver en gemensam kultur : integration fungerar inte om det ”inte finns något att integreras in i”. Själv skrev jag i min blogg för elva år sedan, på nationaldagen 2006: ”Det är svårt att integreras och assimileras om man inte har något att integreras in i.”
Längre har inte debatten kommit 2017. Och i riksdagen är den inte ens där, bland de flesta partier. Men det är viktigt att näringslivets opinionsbildare Timbro/Smedjan vågar publicera dessa för multikulturalismen hädiska tankar. Nobelstiftelsen (där näringslivet har framskjuten position) kanske till Nobelfesten ska ta sig mod att våga bjuda in Jimmie Åkesson nu… (de har ju inga problem att bjuda in DDR-kramarna i V.)
Essäns poäng är att ju mer pluralistiska vi blir i samhället, desto mer centralt blir det att det finns några gemensamma nämnare som vi alla kan samlas kring, en kärna av gemensam kultur. Annars saknas den samhörighet som är grunden för att ett land ska fungera, exempelvis viljan att acceptera skatter och lagar.
Dan Korn påpekar dessutom, med hänvisning till statsvetarprofessorn Samuel Huntington, att immigration bara kan bli framgångsrik om invandrarna ”är villiga att assimilera sig i värdlandets kultur”. Huntington tvivlade på att invandring från muslimska länder till Europa kunde lyckas.
”Varför skulle de huvudsakliga muslimska invandrarna till Europa vilja assimilera sig till en kultur där de flesta äktenskap slutar i skilsmässa, där så många barn växer upp med bara den ena föräldern? Det går på tvärs mot det som många muslimer ser som det bästa i deras egen kultur. De muslimska invandrarna är alltså enligt Huntington inte intresserade av att värdlandet skall vara en förebild.”
Dan Korn menar dock att Sverige har kultur, eller som han skriver ”stark mjuk makt”, som människor från andra delar av världen borde vilja lära sig av. Men eftersom svenska etablissemang bär på ett självhat fungerar det inte.
”Den svenska mjuka makten är inte dålig i jämförelse [med USAs]. Nobelpris, ombudsmän, IKEA, smörgåsbord, social trygghet, välstånd och midnattssol står sig bra i jämförelse med amerikanska jeans, Coca-cola och hamburgare, även om vi nog bör erkänna Hollywoods övertag mot svensk film.
Sverige skulle alltså fungera utmärkt som ett föredöme. Andra länder borde vilja lära sig av Sverige och imitera svenska lösningar. Och invandrade nysvenskar skulle därför också snabbt vilja integreras och bli som svenskar.
Men det fungerar inte så. Förebilden måste ju vilja vara förebild för att det skall fungera. Annars blir förebilden ett hinder, som leder till hat och frustration.”
Politiska, mediala och kulturella etablissemang förnekar till och med att det finns någon svensk kultur, annat än ”barbariet” som Fredrik Reinfeldt sa. Det är ju få som vill integreras när svenskar själva anser Sverige vara barbariet.
Innebörden av Dan Korns essä är alltså att om integration alls ska kunna börja fungera, måste svenskar visa att man själva är stolta över sitt land, sin kultur och sina förmågor. Då finns något som andra skulle kunna vilja bli integrerade i.
Paradoxalt kan man säga att det bara är med Sverigedemokratisk stolthet över det svenska som integration alls kan fungera. Så skriver inte Dan Korn, men det är en slutsats som faller sig naturlig och högst logisk.
Dan Korn frågar sig däremot varför Sverige så gärna vill vara föredöme i internationell politik, men aldrig vill se sig som föredöme hemmavid.
Det är en högst relevant fråga.