Under veckan som kommer, natten till den 28 september, är det 23 år sedan Estonia sjönk och 852 människor dog, de flesta svenskar. Haverikommissionens förklaring till olyckan är att stora vågor slog loss bogvisiret under gång, så att fartyget tog in vatten från fören, blev instabilt och sjönk på mindre än en timme.
Författaren Stefan Torssell, tidigare sjökapten, tidigare tjänsteman vid Sjöfartsverket, har publicerat en bok om olyckan, M/S Estonia: Svenska statens haveri (AlternaMedia, 2016), där han kritiserar de officiella slutsatserna. Den är värd att läsas.
Vissa protesterar redan här. Är inte detta bara ogrundade konspirationsteorier?
Det är att göra det lätt för sig. Kan man inte själv resonera utifrån sakförhållanden kanske man ska stanna upp och reflektera över budskapet istället.
Mycket av det som Torssell lägger fram har varit känt sedan tidigare, för den som bara ville informera sig. Det rör sig om ett digert material, som i väsentliga avseenden ifrågasätter om den officiella versionen verkligen är den enda tänkbara. Här fokuserar jag på det som är mest uppseendeväckande och förhållandevis lätt att förklara.
En viktig sak först. Det är den som framhåller att ett enda förlopp är det enda möjliga, som har bevisbördan, inte den som håller öppet för andra teorier. Det kan alltså ha gått till si och så, det är svårt för en lekman att motbevisa. Jag åtar mig inte att lägga fram motbevis, bara indicier på att den officiella beskrivningen verkar konstigt i största allmänhet.
Den framlidne författaren och historikern Knut Carlqvist har i sin bok Tysta leken (2005) lagt ett mycket ambitiöst pussel för att kartlägga händelsekedjan när Estonia sjönk. Alla bitar passar inte med varandra, någon entydig slutsats går inte att dra. Något händer runt klockan 1.00 estnisk tid, olika vittnen talar om smällar och skrapande ljud. Nästan omedelbart börjar båten att luta kraftigt, men vid en tidpunkt, efter den första krängningen, observeras rampen längst fram på bildäck fortfarande vara på plats.
Vatten tränger förvisso in genom springorna, men knappast i tillräcklig mängd för att få fartyget att kränga och sedan sjunka så snabbt. Vatten observeras också tidigt i fartygets nedre regioner och länspumparna gick igång per automatik. Mycket tyder alltså på att det fanns ett hål under vattenlinjen.
Ett annat mysterium, också kartlagt av Carlqvist, rör den försvunna plotten. I princip skulle Estonias rutt ha kartlagts av den finska kustbevakningen, men information om detta är besynnerligt nog frånvarande, trots att det är väl dokumenterat hur andra fartyg i närheten har rört sig samtidigt. En plot över Estonias färd faxades tydligen till finska marinens högkvarter men kasserades, varför?
Istället har haverikommissionen låtit simulera fartygets positioner, som visar var bogvisiret gick förlorat, en halv sjömil väster om vrakets position, och var fartyget sjönk. Denna simulering utmanar dock vår uppfattning om hur ett fartyg med motorerna avslagna borde röra sig i förhållande till vind och vågor.
Ett möjligen ännu större problem är att visiret kan ha hittats intill vraket. I sin bok Vad hände med MS Estonia? (2014) publicerar Bertil Calamnius, anhörig till ett av offren, till och med en bild av själva vraket, framtagen med ekolod. Och där syns det ännu inte bärgade bogvisiret intill fören, eller åtminstone framträder ett föremål som har mycket liknande form. Problemet med denna bild, som har visats vid ett seminarium, är att dess ursprung inte riktigt kan härledas. Den är alltså antingen fabricerad eller hemligstämplad. Vem förfalskar en sådan bild och i så fall varför?
Ett annat besynnerligt kapitel är hur svenska myndigheter agerade i samband med haveriet. Oviljan att låta obehöriga komma i närheten av vraket var påtaglig. Detta med att inte bärga en enda kropp från vraket eller dess omgivning blev något av en märklig prestigefråga för dem som fattade beslut å regeringens vägnar. Ett välrenommerat norskt företag, Stolt Comex, erbjöd sig att bärga kropparna omedelbart efter olyckan, men avvisades till synes utan rimlig orsak. Kropparna blev liggande.
Var den egentliga anledningen att svensk och finsk militär utförde sina egna dykningar vid vraket? Enligt både Carlqvists och Torssells framställningar är det ställt bortom allt tvivel att det var så. Försöker de medvetet vilseleda oss, eller har de helt enkelt fel? Eller rätt? Var och en kan bilda sin egen uppfattning genom att ta del av deras material.
I ett senare skede ägde officiella dykningar rum och från dessa visar Carlqvist upp en misstänkt manipulerad dyklogg. Dolde man något? Varför var man så intresserade av en attachéväska tillhörande Aleksandr Voronin, som pekats ut som vapensmugglare? Och varför slängdes bevismaterial (ett av bogvisirets lås, som alltså skars loss) i sjön?
Något som den vanlige nyhetskonsumenten kan relatera till är hur opinionen bearbetades för att anhöriga inte skulle får sin vilja igenom gällande en bärgning. Ett så kallad etiskt råd tillsattes med av regeringen handplockade politiker, publicister, läkare och representanter för kyrkan. Dess uppdrag blev att vara alibi åt regeringens beslut och agerade under starkt press från tjänstemän på Sjöfartsverket. Stora nyhetsredaktioner var också följsamma gentemot makthavarna, känner vi igen det från andra sammanhang?
De anhöriga, som organiserade sig, var allt annat än nöjda med myndigheternas beslut, men då dyker ytterligare en anhörigorganisation upp och rör om i grytan. Intressant nog visar sig ledningen ha direkt koppling till MUST, den militära underrättelsetjänsten. Ännu en tillfällighet?
Det finns ännu mer som ser konstigt ut vid en närmare betraktelse. Varför fokuserade haverikommissionen i så hög grad på vad fyra estniska besättningsmän berättade under upprepade förhör? Och varför var intresset för passagerarnas vittnesmål så ljumt? Och hur ska vi förhålla oss till att flera medlemmar av besättningen försvann efter att först ha räknats till de överlevande? Varför har Estonia en helt unik rättslig status som uttryckligen förbjuder alla undersökningar och varför ville svenska regeringen till och med täcka över vraket?
Ett avsnitt av Uppdrag granskning från 2004 visar att Estonia, av allt att döma, hade använts för smuggling av krigsmateriel från den sönderfallande sovjetiska armén. Är det verkligen konspiratoriskt att undra om så även var fallet den 28 september 1994? Var det möjligen därför militären dök på vraket dagarna efter olyckan?
Samma natt som Estonia sjönk hade Carl Bildt, då avgående statsminister, redan gjort haverikommissionens jobb och ansåg sig veta hur Estonia sjönk. Hans utsagor ifrågasattes aldrig.
Var utredningsarbetet alltså förgiftat med politik redan innan det hade påbörjats? I vilket fall har haverikommissionens slutsatser dömts ut av exempelvis skeppskonstruktören Anders Björkman och Anders Ulfvarsson, tidigare professor i skeppsbyggnad vid Chalmers tekniska högskola.
Många av frågorna som ställs ovan har kanske sina logiska och odramatiska svar. Rykten, missuppfattningar och direkt felaktig information kommer lätt i omlopp vid spektakulära händelser som denna. Orimliga konspirationsteorier får lätt fäste hos allmänheten, kanske för att vi vill tro på dem. Det går i så fall bra för vem som helst som är insatt att lägga fram sina svar, jag är förvissad om att Samtidens redaktör upplåter så mycket utrymme som krävs.
Det som talar emot en mörkläggning är, som vanligt, att den skulle involvera ganska många personer. Varför träder ingen fram? Att hitta oklarheter kring den officiella versionen är förhållandevis enkelt, att leda ett alternativt scenario i bevis är desto svårare, kanske omöjligt. Men nog borde vraket undersökas grundligt av oberoende experter.
Jag kan bara spekulera. Arbetar man för exempelvis SÄPO eller MUST är tystnadsplikt en allvarlig sak. Skuggan faller inte på den som agerar i enlighet med sin yrkesroll.
Men på 23 år bör den geopolitiska kartan ha ritats om grundligt. Enskilda politikers och tjänstemäns prestige är inte ett nationellt intresse och ytterst ligger frågan hos folkvalda organ, vars representanter förnyas över tid. Jag anser att anhöriga och hela nationen bör få klarhet.