Man vill gärna tro, att politiska beslut fattas efter moget övervägande och utifrån en långsiktig vision för samhället. En ny bok, som fått mycket uppmärksamhet i Tyskland, visar emellertid att Merkels invandringspolitik drivits av tillfälligheternas spel och kortsiktigt taktiserande. Det långsiktiga ansvaret för samhället har saknats helt.
Hela västvärlden har på olika sätt påverkats av invandring. De senaste åren sticker dock två länder ut, som särskilt extrema invandringsländer. Det rör sig om Tyskland och Sverige. Två namn förbinds särskilt med denna politik – Angela Merkel och Fredrik Reinfeldt (även om den allra värsta invandringskrisen skedde under Löfven). Reinfeldt har lämnat skeppet, men Merkel sitter kvar i båten och ror. Det finns all anledning, att fråga vilka hennes drivkrafter har varit. Varifrån kommer denna radikala invandringspolitik?
Den tyske mainstream-journalisten Robin Alexander, korrespondent för den tyska tidningen Welt am Sonntag, har i en ny bok, Die Getriebenen – Merkel und die Flüchtlingspolitik: Report aus dem Innern der Macht (ung. ”De fösta – Merkel och flyktingpolitiken: rapport från maktens inre”, Siedler 2017), skildrat invandringskrisen 2015.
Författaren har sökt gå till botten vad som hände från September 2015, då gränsen öppnades, till 180 dagar senare, då det lugnade ned sig något. Den har mött stort intresse och under många veckor varit på veckotidningen Der Spiegels bästsäljarlista.
Okontrollerad massinvandring är numera det som många förknippar Merkel med. Det var emellertid inte alltid så.
Under 2006, hennes första år som förbundskansler, begärde 30.000 invandrare asyl. Det kan tyckas som en (alltför) hög siffra, men det var den lägsta sedan återföreningen, och givet Tysklands befolkningsstorlek en låg siffra i jämförelse med Sveriges mottagande de senaste decennierna. Den stora explosionen ägde rum 2014, när plötsligt 200.000 invandrare kom. Denna siffra hade sommaren 2015 redan uppnåtts. Situationen hade blivit fullkomligt extrem, och vad som i denna situation krävdes var politiskt ledarskap och handlingskraft.
Ingen kunde vara sämre rustad för situationen än Angela Merkel.
Merkel, känd för att vägra ta ställning i kontroversiella frågor, vågade inte göra någonting. Hon som egentligen saknar uppenbara ledaregenskaper – exempelvis den förmåga som varje person i ledande ställning behöver: att ta svåra beslut i pressade situationer – hade på något sätt blivit utsedd till den mäktigaste i staten. Det tål att fundera på, vilka politiska processer och mekanismer som leder fram till något sådant.
Merkel har egentligen aldrig varit särskild intresserad av migrationsfrågor över huvud taget. Alexander påpekar till exempel, att hon före invandringskrisen aldrig besökt ett asylboende och aldrig yttrat något klart stöd för en omfattande invandring. De öppna gränsernas retorik, som påminner mycket om Reinfeldts, kom efter ett medietryck som efterfrågade en sådan retorik. Ja, i mycket blev hennes uttalanden en efterhandskonstruktion, för att förklara ett fait accompli.
I september 2015 slutar det yttre gränsskyddet att fungera. Människor skickas helt enkelt vidare tills någon ville ta emot dem. Merkel tar då den 4:e september det överraskande och märkliga beslutet, att inte skydda sin gräns, utan att ställa den på vid gavel.
Det svårbegripliga beslutet förklaras vara ett undantag från gällande regler, men det sägs inte när detta undantag skall upphöra. Långtgående planer på att stänga gränsen en vecka senare skrinläggs också med hänvisning till det allmänna migrationsbejakande stämningsläget som media piskat upp. En stor förtjänst med Alexanders bok är att han kartlagt dessa interna förhandlingar, och visat att de drevs helt av tillfälligheter och taktiskt spel och att långsiktigt ansvarstagande saknades helt.
Resten är historia, och Alexander ger en utmärkt och utförlig skildring av denna.
Alla kritiska röster tystades och den inslagna vägen, de öppna gränsernas politik, förklarades vara den enda möjliga, och de enda åtgärder som tillgreps var rent symboliska. Situationen blev också bättre, om långt ifrån tillfredsställande, efter att Österrike genom välsmord diplomati med hjälp av sina grannländer 18 veckor senare lyckades stänga Balkan-rutten. Merkel gjorde alltså ingenting för att stoppa den massiva invandringen, som på sikt riskerade att leda till Tysklands undergång. Hon till och med aktivt motarbetade dessa insatser.
Den som vill försöka rädda Merkel och hennes krets ära, kan förstås hävda att felet till denna huvudlösa politik låg hos medierna, som gav en helt förfalskad bild av verkligheten, som skapade ett slags hyperrealitet som man tvungen att förhålla sig till. Detta tycker jag inte är en övertygande förklaring. En grundförutsättning för att vara politiker måste vara, att man är beredd att ta personligt ansvar. Var och en är ansvarig för sina egna handlingar, och det gäller särskilt för de vars beslut påverkar många.
Robin Alexander har skrivit en viktig bok om politisk ansvarslöshet och om hur kortsiktigt taktiserande övertrumfat alla långsiktiga visioner. Historien om den svenska asylpolitiken torde vara minst lika dramatisk. Vi får hoppas att någon skriver en sådan bok.