Underskattar och blundar för problemen

Ska vi experimentera med den traditionellt relativt stabila nationalstaten som insats? Problemen med den förda migrationspolitiken blir alltmer brännande och bär fram den nationella folkrörelse som ger avtryck i debatt och politik.

Har det undgått någon samhällsengagerad person att det finns problem med en ständigt pågående s.k. flyktinginvandring till ett demokratiskt välfärdssamhälle? Hur länge har inte de etablerade partierna och journalistkåren blundat för realiteter och hur sällsamt är inte deras yrvakna beteende när alltfler väljare ser en verklighet de blundat för och förvägrat andra att opponera sig mot?

Under åren har ett växande förtroendeproblem uppstått. Alltför många ”flyktinginvandrare” är skenasylanter eller ekonomiska migranter, som får och under lång tid fått stanna ”av flyktingliknande skäl”, vilket leder till att alltfler börjar misstro de humanitära kraven för en ”generös flyktingpolitik”.

En växande opinion undrar om man inte utnyttjar vår blåögda godtrogenhet – ”vägra vara naiv” har blivit den nationella folkrörelsens måtto!

Ekonomi har varit de etablerade partiernas paradgren med en arbetsmarknad som ger avtryck i världen. När arbetsmarknaden försämrades redan under 1990-talet i ett dåligt konjunkturläge: med stigande arbetslöshet bland svenskar och ökat budgetunderskott som framtvingat alltfler besparingar i de offentliga utgifterna har det för allt­fler framstått som onödigt att vi, med lånade pengar, skall betala för en fort­satt allt dyrbarare invandring av personer som endast till ringa del kan sättas in i den produktiva arbetsmarknaden.

Om Sverige tillämpade samma system för flyktingmottagning som flertalet utomeu­ropeiska länder, att låta flyktingarna försörja sig själva i särskilda flyktingläger med en del bistånd från frivilliga organisationer, så skulle flyktinginvandringen knappast utgöra något nämnvärt (socialt och ekonomiskt) problem.

Men att låta flyktinginvandrare – på mellan 60 000 och 100 000 nyanlända personer årligen – bli särskilt omhändertagna, ofta inkvar­terade på hotell, och sedan med full tillgång till det svenska välfärdssamhällets förmåner, är en mycket dyrbar historia som allt färre svenskar stillatigande accepterar. Istället växer en proteströrelse fram mot en politik som spårat ut och som de etablerade politiska partierna inte längre kan ignorera.

Inte ens den etablerade pressen kan idag blunda för problemen med ökad kriminalitet (egendoms- och våldsbrott) där särskilt vissa invandrarkategorier (med eller utan svenskt medborgarskap) är, relativt sätt, överrepresenterade, varvid misstron mot allt tal om den berikande invandringen fått sig en knäck.

De nationella och social problemen med den förda migrationspolitiken blir alltmer brännande och bär fram den nationella folkrörelse som ger avtryck i debatt och politik. Kan Sverige som nation överleva med den sedan länge fortgående migrationen av svår- eller oassimilerbara invandrare? Kommer detta att leda till en fragmentisering och upplösning av den (traditionellt enhetliga) nationalstaten med allt svårare ekonomiska och sociala problem? Ska vi experimentera med den traditionellt relativt stabila nationalstaten som insats?

Alla problem som bara växer blir inte bättre av att svenska folket under lång tid har utsatts för bristande information och lögner om vidden av den förändring de etablerade partierna och medierna verkat för.

I sin iver att hålla tillbaka den ökande folkliga kritiken och motståndet, vilket innebär dyra propagandakampanjer för fortsatt stöd till etablissemangets synsätt och värderingar i migrationsfrågan som dels humanitärt förpliktigande, dels ”kulturellt berikande för Sverige” och dessutom innebär ständiga attacker mot kritiker som fördomsfulla, främlingsfientliga och rasistiska. Problemet med denna uppifrån styrda och av media uppblåsta propaganda är att den förlorat sin trovärdighet. Framtiden tillhör inte globaliseringschockens uppblåsta gyckelmakare.