Ska vi ge upp hoppet om Moderaterna?

Moderaternas politikutveckling kan liknas vid att täta hålen i en båt som redan är under ytan. Utmärkta åtgärder om man bara hade genomfört dem i tid. Moderaternas självtillräckliga framtoning om att alltid ha rätt saknar grund.

Inför Moderaternas byte av partiledare var det befogat att tända en hoppets låga för en nystart av relationen mellan M och SD. Eller inte.

Nu talar allt för att efterträdaren heter Ulf Kristersson och av hans uttalanden hittills att döma så ska dialogen mellan partierna, som egentligen aldrig var någon dialog värd namnet, frysas. I alla fall tänker Moderaterna inte lyssna.

Jag vill omedelbart tillbakavisa alla angrepp mot Kristersson som person. Han är en sympatisk kommunikatör, ger ett korrekt och belevat intryck och jag anser att han var en av Reinfeldts bättre ministrar. När han uttalar sig nu måste han dock föra hela partiets talan och då blir det som det blir.

Jag kan för övrigt tillstå att Moderaterna sakpolitiskt har tagit steg i rätt riktning, nu senast om tiggeriet och synen på medborgarskapet, och befäster därmed sin roll som Sverige näst bästa parti.

Men det är som att täta hålen i en båt som redan är under ytan. Utmärkta åtgärder om man bara hade genomfört dem i tid. För övrigt verkar man vara ovillig att på allvar avlägsna barlasten från det förflutna.

Fredrik Reinfeldt ledde partiet politiskt vilse och skapade en olöslig konflikt mellan nya och gamla moderater och Anna Kinberg Batra avgick efter tre år av exceptionellt svag oppositionspolitik.

Hon hade kunnat ta initiativet redan efter valet 2014, alternativt kaxat till sig och plockat upp den kastade handsken för extraval 2015. Och blivit statsminister. Istället DÖ, som Alliansen intressant nog efterlever även än idag. Bra att ha i åtanke när alla nu talar om hur dålig denna överenskommelse var.

Dessa två misslyckade ledarskap har gjort skada som under överskådlig tid inte går att rätta till.

Det har väl hänt att politiska ledare överraskar positivt och jag är öppen för att det kan bli så med Kristersson. Men hans förutsättningar är dåliga och hittills ser jag inga tecken på att han har lärt sig tillräckligt av föregångarnas misstag. Eller så har han det i teorin men saknar mandat att agera därefter.

Det blir den inslagna vägen i kombination med ett generöst erbjudande till riksdagens snart största parti att bli Ulf Kristerssons och Annie Lööfs dörrmatta i fyra år. Det känns inte stabilt.

Lyssnar man ordentligt på intervjun med Kristersson i Agenda i söndags framträder följande budskap. Den tidigare migrationspolitiken, inklusive Moderaternas, var ohållbar. Men det går inte under några omständigheter att föra dialog med Sverigedemokraterna, som förstod detta långt tidigare och som av denna anledning dessutom smutskastades av Kristerssons eget parti.

Budskapen går inte ihop.

Moderaterna försöker alltså äta upp kakan och ha den kvar genom att imitera Sverigedemokraternas politik medan man låtsas som att partierna inte har något gemensamt.

Detta kommer att genomskådas av kunniga väljare och blir besvärligt att försvara i valstugorna.

Dessa sakförhållanden får Moderaternas självtillräckliga framtoning att framstå som ganska opassande, en analys jag delar med en överväldigande majoritet av före detta moderater som gått över till SD. För exakt samma moderater som nu säger sig veta bäst lät precis lika trosvissa även när Reinfeldt orerade om öppenhet, vilket för övrigt även Kristersson gör, men nu öppenhet i ny tappning. Behöver politiken ännu ett värdeladdat ord med oklar betydelse?

Efter att Moderaternas nye ledare har förhandlat färdigt med Annie ”30-miljoner-invandrare” Lööf och Jan ”låt-afghanerna-stanna” Björklund så kommer Moderaterna ha hittat en tredje definition av öppenhet som man kommer att försvara som den enda rätta.

Moderaternas program är bara ingångsvärden, alla förstår att en eventuell alliansregering kommer att stå för något annat. Rösta på Kristersson och få Annie Lööfs politik.

Och så har vi då öppningen till Socialdemokraterna. I stora viktiga frågor, exempelvis försvaret och migrationen, ska Kristersson göra upp över blockgränsen med Socialdemokraterna. För det första ser jag en big-dog-attitude här som riskerar att dra ett löjets skimmer över sig efter valet. För det andra borde väljare som verkligen prioriterar solid försvars- och migrationspolitik studera Socialdemokraternas och Moderaternas track record på dessa områden. Det är inte så övertygande.

Jag har tidigare betraktat Moderaterna som ett blivande ankare i en framtida icke-socialistisk regering. Men för detta krävs det ju ett visst väljarstöd, som riskerar att erodera nu. En undersökning visar att 70 procent av M:s återstående sympatisörer är SD-vänliga, hur länge varar deras tålamod?

– Ja men, undrar en moderat, hur tycker du att vi ska göra då?

Ja, faktum är att jag har varit ganska engagerad i Moderaternas utveckling, men nu förstår jag att det tills vidare är ett hopplöst fall, ni gör ändå bara fel. Byt parti till SD är mitt kvarvarande råd, sen får vi väl se var partierna har varandra efter 2018.