I den Cannes-belönade filmen ”The Square” som nyss haft Sverigepremiär, framställer Ruben Östlund i parodisk form konstetablissemangets tomhet och förljugenhet. Filmen är dock mer än så, den utvecklar sig till en existentiell reflektion med långt ifrån entydiga svar.
Ruben Östlund har aldrig varit främmande för att sticka ut hackan. Alltsedan långfilmsdebuten med Gittarmongot (2005) har han varit en av Sveriges internationellt mest uppmärksammade regissörer, särskilt i den yngre generationen.
Han har aldrig väjt för det kontroversiella och okonventionella. I filmen Play (2011) tog han sig an ämnet kriminella marockanska ungdomar i Göteborg, och försökte utforska deras attityder och psykologi. Den blev, som man kunde förmoda, omedelbart kritiserad i sedvanligt hysteriskt tonläge av alla professionella ”anti-rasister”.
I den nya filmen The Square (2017) har han på sätt och vis vänt på perspektivet, och skildrar satiriskt den samhällsgrupp vars perspektiv vi normalt sett får oss till livs, konstetablissemanget.
Inför den svenska premiären, den 25 augusti, fanns det anledning att ha stora förväntningar. Den har redan vunnit den prestigefulla Guldpalmen i Cannes, och är dessutom nominerad för det mer kommersiella Oscarspriset. Själv upplevde jag också att publiken var ovanligt förväntansfull i den mycket lilla biograf i Uppsala, där jag själv åsåg premiären.
Den börjar som en tämligen tydlig konstparodi. I inledningen ses huvudgestalten Christian, en prototypisk chef för ett museum för modern konst, svara på frågor från en kvinnlig journalist om sin roll som museichef, och använder konstvärldens alla tänkbara klichéer.
Tämligen snart inträder dock ett annat element. Christian blir bestulen på sin mobiltelefon, då han tror sig hjälpa till i en situation, som egentligen bara är regisserad för att avlocka honom hans värdesaker. Han skakas här i grunden i sina politiskt-korrekta värderingar; det visar sig, att hans tillit till sina medmänniskor bedrog honom.
Titeln The Square (”Rutan” på svenska) syftar på ett konstverk, som det fiktiva museet i filmen skall till att ställa ut. Det är en ruta på marken som har följande beskrivning på en skylt jämte: ”Rutan är en frizon där tillit och omsorg råder. I den har vi samma rättigheter och skyldigheter utan åtskillnad.”
Detta naiva och löjliga exempel på installationskonst, svär förstås mot huvudpersonens upplevelse av förlorad tillit, som han genom mobilstölden upplevt. Samtidigt, ”Rutan” finns på riktigt, och är ett konstverk av Ruben Östlund själv. Man frågar sig: driver Östlund med sig själv?
Kontrasten emellan konstverket och den krassa verkligheten blir i alla fall uppenbar, särskilt som ”Rutan” ständigt är tom, när den filmas. Ingen verkar vilja befinna sig i denna frizon, där tillit råder. Samhället präglas i stället av brist på tillit. Över huvud taget är det påfallande, att Christian verkar bry sig så litet om konsten, trots att konstchef. När det är något som engagerar honom, rör det till exempel att han blev bestulen och dess följder.
Kontrasten emellan honom och en kvinnlig anställd blir uppenbar, när denne anställde, full av bestörtning, berättar att en städerska städat bort ett konstverk (en historia som faktiskt skett i verkligheten). Då detta ”konstverk” egentligen bara är ett par grushögar, föreslår Christian att man helt enkelt kan hälla ut gruset igen. Någon större pietet har han inte för konsten alltså, och det finns inget som visar att han bryr sig om den på djupet.
Filmen har också drag av medieparodi, då han så småningom tvingas bort efter ett mediedrev, då han inte bemödat sig att kontrollera en kontroversiell reklamfilm. Presskonferensen, tidningslöpsedlar med mera är skickligt gjorda, och den gör sig också som mediesatir.
Huvudpersonen berörs emellertid inte heller av detta, utan det är andra saker som är i fokus för hans uppmärksamhet. De förlorade värdesakerna lyckas han få tillbaka medelst ett hotbrev, som dock råkar sätta en liten oskyldig pojke i trubbel. Han plågas av samvetskval och inför denna pojke visar han känslor, som den moderna konsten inte verkade kunna väcka.
På ett plan kan man alltså tolka det, som den installationskonst han ägnar sig åt, ter sig fadd i jämförelse med det verkliga livet.
Samtidigt, ter sig hans liv så absurt, att det i sig börjar bli en form av installationskonst.
Tendensen är alltså långt ifrån entydig. Även om filmen uppenbart kan ses som en konstsatir, ställer den också existentiella frågor som går långt därutöver.
Det är dessutom gjort på ett mycket underhållande sätt. Östlund har uppenbarligen seriösa avsikter, men han vågar använda humor för att förmedla dessa. Filmen kan alltså varmt rekommenderas både för dem som vill ha underhållning och för dem som vill ha existentiell diskussion.