I SVT:s Agenda i söndags framkom att terrorbekämpning i svenska kommuner och myndigheter mest handlar om att tjänstemän sitter av en mängd möten som kännetecknas av mycket prat och ingen verkstad. Samtidigt slutar erfarna poliser därför att byråkratin tar alla resurser.
Väl fungerande offentliga myndigheter utgör ryggraden i en rättsstat. Men många offentliga verksamheter har slutat fungera som de var tänkta. Istället sitter ledningarna i oändliga möten och pratar strunt, medan medarbetarna i verksamheten går på knäna.
Regeringens samordnare mot våldsbejakande extremism, Anna Carlstedt, säger i Agenda, att ”Vi har varit förskonade”, trots att två islamistiska terrordåd utförts, antalet extrema islamister vuxit till tusentals och allt fler förorter förvandlats till no-go-zoner dit blåljuspersonal inte åker utan extra förstärkning, eftersom man annars riskerar att slås ut. Parallellsamhällen växer fram där svensk lag inte gäller och där extremister härjar fritt.
I Agenda framkom också att kommunerna har dålig koll på de hundratals IS-krigare som har eller förväntas återvända. De som har erfarenhet av dödlig strid utgör större risk, säger säpo. Ändå bryr sig ingen om att ha kontroll. Man sitter i möten och dricker kaffe mot terrorismen.
Men detta är inte ett undantag från regeln, snarare tvärtom: det normala i Myndighetssverige.
En av de viktigaste myndigheterna i landet, Polisen, håller på att förvandlas till en byråkratisk lekstuga utan förmåga att upprätthålla lag och ordning.
”I stället för att bygga upp en stabil grund och börja med kärnverksamheten har man börjat med att bygga taket. Det har varit viktigare för myndigheten att vi funnits i rutor, än att vi ska utföra det arbete vi är ålagda att göra”, säger nu polisinspektör Carina Ytterström som nu sagt upp sig från polisen.
En annan hörnsten i det öppna samhället förfaller också: ”Hot och social oro är vardag på biblioteken”, skriver fackordförande Anna Troberg i debattartikel idag.
73 procent av de över 1000 bibliotekarier som svarat på en facklig enkät har blivit utsatta för aggressivitet i sin yrkesroll de senaste två åren. 41 procent tycker att hoten och oron ökar. 34 procent av de bibliotekarier som jobbar på folkbiblioteken bevittnar flera gånger i veckan bråk mellan besökare, fylla, aggressivitet eller vägran att respektera bibliotekets regler.
Tydligare än så kan väl knappast förfallet i den svenska offentliga gemenskapen beskrivas.
Ändå vägrar ansvarig att göra något åt utvecklingen, man angriper dem som slår larm. De som tidigt påtalat otryggheten på biblioteken har blivit hånade. När Paulina Neuding 2015 tog upp stöket anklagade LO:s tidning Arbetet uppgifterna för att vara fabricerade, från riksdagen menades att budskapet hade ”rasistiska övertoner” och i sociala medier hävdas att hon överdriver i politiska syften.
Reaktioner är snarlika på andra områden, när det slås larm om oro, stök, hot och våld. Exempelvis läggs mycken energi på att argumentera emot uttrycket no-go-zoner istället för att analysera hur illa det faktiskt är ställt i verkligheten.
Och stöket sprider sig. I våras uppmärksammades att busschaufförer i Borlänge har kallats ”hora”, blivit hotade och rånade med kniv. Situationen på bussarna har urartat fullständigt. Det har kastats sten, ägg och tomflaskor mot bussar utifrån. Bussarna har också saboterats inifrån, då nödbromsar vridits om, fönster slagits sönder utöver att man bråkat, skrikit och vägrat betala biljett. Högstadietjejer har blivit omringade av killgäng och fått utstå tafsande och förolämpningar.
Svenska samhället rycker inte bara på axlarna åt att det offentliga rummet förvandlas från trygg plats till hotfull anarki för medborgarna, man försvarar utvecklingen genom att misstänkliggöra dem som slår larm. Reflexen från etablissemangen är att beskylla dem som vågar säga som det är för rasism och främlingsfientlighet.
På det sättet ökar makthavarna inom myndigheter och politik motsättningarna och polariserar samhället än mer.
Expressens Anna Dahlberg skrev i våras att ”Stök i det offentliga rummet är ytterst en klassfråga”. Familjer med pengar kan välja bostad, skola och närmiljö där man slipper förfallet. Men de flesta har inte råd. Det är därför folk i allt större grad vänder sig bort från etablerade partier. De tar inte människors otrygghet på allvar, eftersom de själva lever tryggt och säkert.
När etablissemangen sitter i möten, pratar och förminskar problemen är det högst naturligt att folket vänder sig till dem som inte accepterar den ansvarslösa resignationen, utan med energi kräver handling och verkstad.