Öppen debatt kan vara effektiva motmedel mot kvasivetenskap och organiserad förskingring av skattemedel, men SVT vill inte granska sina ideologiska fränder på exempelvis genusinstitutionerna.
Kan en sju år gammal norsk TV-serie ha aktualitet i Sverige? Kanske det.
Den populärvetenskapliga serien ”Hjernevask” visades 2010 i NRK (Norges SVT) och blev en tittarsuccé. I det första avsnittet berörs den så kallade jämställdhetsparadoxen, samt skillnader mellan könen. Hur kommer det sig att kvinnor och män i ett modernt land som Norge statistiskt sett gör vitt skilda yrkesval?
Enligt norska genusvetare skulle det endast ha kulturella orsaker, men sociologen Harald Eia inhämtar helt andra uppfattningar från meriterade forskare i Storbritannien, USA och på hemmaplan i Norge.
Motbevisningen, att det föreligger tydliga beteendeskillnader även mellan mycket små flickor och pojkar, är överväldigande. Till och med små bebisar visade sig vilja kravla fram till pojk- respektive flickleksaker, skillnader kunde till och med påvisas hos nyfödda. Genusvetarnas genmäle löd att det var ju anmärkningsvärt hur stora ansträngningar som gjordes för att påvisa skillnader mellan könen och resultaten skulle bara spegla forskarnas förväntningar.
Det råder olika uppfattningar om vilken betydelse Hjernevask egentligen hade i Norge, men det kan noteras att Norska Vetenskapsrådet kort efter att serien visades drog in allt direkt stöd till genusvetenskap.
Att denna verksamhet är ett ideologiskt projekt är inget kontroversiellt påstående. Debattören och författaren Per Ström noterar att bland genusvetare i Sverige, som i en enkät uppgav partitillhörighet i samband med valet 2010, stödde 85 procent vänsterblocket, inklusive Fi som var i särklass största parti. M och KD kammade in noll procent medan SD inte ens verkar ha funnits som alternativ på enkäten. Det behövdes nog inte.
Tror någon att dessa akademiska miljöer är partipolitisk neutrala?
Och vad är det för typ av material genusvetarna levererar? Skribenten Susanna Mannelin citerar i GP ur avhandlingen ”Rum, rytm och resande: Genusperspektiv på järnvägstationer”, som 2014 lades fram vid Linköpings universitet.
”Då mannen lade sin ’vita blick’ på kvinnan […] tycktes det som att även jag i hans ögon ’tog färg’ och sjönk i status. Avståndstagandet visade sig i form av en avspisning genom att nämna att han var tvungen att gå på ’muggen’. Här tolkas uttalandet innehålla avstånd i såväl klass- som genusserialitet. Genom att hänvisa till toalettbesök markerade han en gräns mot oss som kvinnor […].”
Denna traumatiska upplevelse upptar en och en halv sida. Vad jag kan se är avhandlingen huvudsakligen baserad på bara 18 intervjuer (varav tre beskrivs som ”pilotintervjuer”) à 30-90 minuter, samt doktoranden Ann-Charlotte Gilboa Runnviks personliga observationer och reflektioner på tre järnvägsstationer.
Frågan är om detta är en verksamhet som gemene man verkligen vill finansiera via skattsedeln. Om det hela lades ner, skulle vi då gå miste om något särskilt, förutom att Gudrun Schyman i praktiken skulle mista finansiering åt några av sina valarbetare?
Jag hävdar att en hel del så kallad forskning på universiteten borde sättas under lupp, inte bara genusvetenskaplig sådan. Frågan är dock ur politisk synvinkel inte okomplicerad, eftersom politiker inte kan eller bör detaljstyra universitetens verksamhet. Så hur ska skattebetalare och väljare utöva demokratisk kontroll?
Det norska exemplet visar att öppen debatt kan vara ett effektivt motmedel mot kvasivetenskap och organiserad förskingring av skattemedel. Men på sju år har SVT vägrat befatta sig med Hjernevask. Och när överläkaren i psykiatri David Eberhard och journalisten Erik Hörstadius nyligen ville göra en svensk motsvarighet blev det njet från vänsterdominerade SvT. Man ska tydligen inte jäklas med deras ideologiska fränder på genusinstitutionerna.
Hjernevask betyder förstås hjärntvätt. I och med att feminismen i sin vänsterliberala tappning framgångsrikt har influerat utbildningsystemet från grundskolan till universiteten, Sveriges television och stora delar av den offentliga administrationen så är det kanske inte långsökt att befara just detta.