Hillary Clinton: symbol för en lika vilsen som arrogant politisk klass

Hon trodde aldrig någonsin att hon kunde förlora mot en såndan som Donald Trump. Segern i amerikanska presidentvalet 2016 var kassaskåpssäker. Hennes nya memoarbok visar att hon fortfarande inte förstår varför hon förlorade.

Enligt min mening är Hillary Clinton urtypen för 2000-talets politiska klass. För mig är skälet till att hon förlorade mycket enkel: Hon lyssnade inte på folket, utan drev aparta identitetspolitiska plojfrågor.

I och med hennes nya bok, What Happened, har många fått chansen att ventilera skälen till den för vänsterliberaler så chockartade förlusten i november 2016.

I brittiska The Times (och The Australian) skriver brittiske journalisten och kommentatorn Daniel Finkelstein att Clintons (alltså Bill och Hillary) varit med så länge och inte var att lita på. ”Det är – rättvist eller inte – vad som besegrade Hillary Clinton”. Han menar att hon missar poängen när hon i boken ska förklara varför hon förlorade. Hon var helt enkelt inte rätt kandidat i en tid då väljarna var arga och krävde förändring.

Han illustrerar det med att citera Clinton när hon analyserade förutsättningarna att ställa upp som presidentkandidat: ”Bill och jag reste vintern 2014 till vår vän [societetsdamen] Annette de la Renta och hennes vackra hem i Dominikanska republiken. Vi simmade, åt gott, spelade kort och funderade om framtiden. När jag kom hem var jag redo att kandidera.”

I Los Angeles Times skriver kritikern David L. Ulin mer om denna världsfrånvändheten som både präglade presidentkampanjen och boken. ”Hon förblir oförmögen att ta in vad som hände”. Clinton sänker inte garden i boken utan förblir reserverad och kalkylerande – vilket också var skälen till att hon förlorade.

Financial Times skriver att Clinton hade behövt den ilska hon visar i boken under valkampanjen. Och även om hon tar på sig skuld för förlusten delar hon i boken ”generös med sig av skulden”. Tidningen summerar: ”Politik är inte vad du säger utan vad väljarna hör. Clinton förstår fortfarande inte de tillkortakommanden som präglade hennes kampanj. Detta trots att även hennes vänner klagade på att den saknade gnista.”

I Expressen påpekar Johan Anderberg denna brist i Clintons kampanj ur en annan vinkel: ”Ändå är det något som saknas. För vad hade hon velat åstadkomma? Bortsett från att bli USA:s första kvinnliga president? Det hade hon svårt att förklara för ett år sedan. Det har hon svårt för nu också.”

Politiker som inte vet vad de vill i sak råder det tyvärr ett enormt överskott på, inte bara i USA utan i allra högsta grad också i Europa och Sverige. Jag får ofta intryck av att politiker bara vill ha makt, förmåner och privilegier för sig själva. Länge såg jag det som ett uttryck för inkompetens i att förmedla sin övertygelse, men på senare tid har jag förstått att det jag ser är det som är hela sanningen. Många politiker har inte tänkt, inte analyserat och har ingen politisk övertygelse – annat än till personliga fördelar. Man skiter egentligen i folket. Det är en krass, men skrämmande ofta korrekt, slutsats.

Det är därför så mycket skitfrågor, rent ut sagt, kommit att dominera den politiska debatten. Jag gissar att historiker om etthundra år kommer att förundras över hur den politiska klassen kunde hamna i så vulgärt stor otakt med de folk man behövde förtroende hos för att kunna vinna makten.

Men låt oss gå in på Hillary Clintons skäl till varför hon förlorade det val hon hela tiden utgick ifrån att hon redan vunnit.

Britiska BBC listar orsakerna till valförlusten som Hillary Clinton i sin bok lyfter fram. Här ärlistan, medan kommentarerna är mina.

1. FBI-chefen James Comey: ”Utan det dramatiska inhopp som FBI-chefen gjorde de sista dagarna, hade vi vunnit Vita huset.”

Men mejlservern och dess brott mot sekretessreglerna, var i sig ingen viktig sakfråga, det var snarare så att den blev symbol för den image av opålitlighet och falskhet som Clinton redan hade. Och denna image hade Clinton inte gjort något för att ändra.

2. Vladimir Putin: ”Jag trodde aldrig han skulle ha fräckheten att starta en massiv operation mot vår demokrati, mitt framför våra näsor, och att han skulle komma undan med det.”

Ironiskt nog lyckades (förmodligen) ryssarna med att hacka flera mejlkonton i demokraternas kampanj, just därför att demokraterna var så nonchalanta om it-säkerhet – vilket bekräftades av Clintons mejlserver i hemmet. Att detta skulle påverkat valresultatet hävdar inga seriösa bedömare. Men det betyder inte att dataintrång inte skulle kunna bli ett allvarligt hot framöver.

3. Barack Obama: ”Jag undrar ibland vad som hänt om president Obama hade hållit tv-tal om att vår demokrati var under attack. Kanske fler amerikaner hade vaknat och tagit hotet på allvar i tid.”

Clinton förstorar mejlhackningens betydelse. Visst kunde motståndarna känna skadeglädje över att kampanjchefens mejl med intern kritik inom Clintonkampanjen läckte ut i medierna, men att det skulle förklara valutgången är en löjlig tanke.

4. Massmedia: ”Många inom mediala samhällsbevakningen klarar inte av att ta ansvar för sin roll för att hjälpa Trump till seger, allt från att ge honom gratis sändingstid till att ge mina mejlproblem tre gånger större bevakning än alla politiska sakfrågor tillsammans.”

Lustigt att Clinton ger medierna skulden till hennes förlust. Aldrig har medierna varit så partiska till en kandidats fördel som 2016. Trump vinklades nästan alltid negativt, medan Clinton fick betydligt mer gynnsam bevakning. Det är sant att Trump fick mer tid, men det berodde ju på att han var originell och tittarsiffrorna gick i taket när han framträdde. När Clinton höll tal somnade de flesta. Vems fel är det?

5. Vänsterutmanaren Bernie Sanders: ”Hans attacker skapade bestående skada. De gjorde det svårare att förena de progressiva inför valdagen och gav näring åt Trumps ’skurken Hillary’-tema.”

Här märks hur hon utgår ifrån att presidentskapet var hennes redan före valrörelsen startade. Alla presidentkandidater möter motståndare i det egna partiet under primärvalet. Så är amerikansk politik organiserad. Att Hillary skulle slippa att möta demokratiska/vänsterliberala utmanare är befängt.

6. Miljöpartiets kandidat Jill Stein: ”Det blev mer än tillräckligt med röster på Miljöpartiet för att stjälpa resultatet till Trump, på samma sätt som [Miljöpartiets kandidat] tippade resultatet i Florida år 2000.”

Jag förstår inte hur en demokrat (i dubbel bemärkelse) kan lägga skulden för den egna förlusten på det faktum att andra människor kandiderade och ville ha röster. Clinton menar att andra borde låta bli att kandidera när hon ansåg sig ha rätt(!) att bli president. Mer arrogant än så kan man knappast bli. Detta bottnar i ett totalitärt och antidemokratiskt tänkande.

7. Sexism: ”Detta måste sägas. Sexism och misogynitet spelade roll i 2016 års valrörelse. Bevis A är att den flagrant sexistiska kandidaten vann”.

Identitetspolitik borde vara ovälkommen, och det är bra om den förlorat styrka genom Trumps seger. Kön och ras ska inte spela roll. Det är kandidatens kvaliteter som ska bedömas. Jag tror att identitetspolitiken drabbades av en bumerangeffekt. I två tidigare val hade man röstat på en president vars främsta argument var hans bakgrund. Obama hade inga kvalifikationer i närheten av andra presidenters (och inte ens i närheten av Trumps erfarenheter av internationella affärer). Sedan kunde Obama inte ens leverera identitetspolitiska framgångar i form av ökad förståelse över rasgränserna – tvärtom ökade konflikterna. Att amerikanerna nu inte ville göra om samma misstag utifrån en annan biologisk aspekt är begripligt. Att Trump vann nära nog lika många kvinnor som traditionella republikanska kandidater är bevis för att kvoterings- och identitetspolitiken inte fungerade.

8. Vita väljares missnöje: ”Han var framgångsrik i att referera till nostalgi som gav hopp, trygghet och att problem skulle åtgärdas för miljontals väljare som var upprörda över andras framgångar … miljontals av vita väljare.”

BBC konstaterar att när det gällde att inge hopp till socialt och ekonomiskt utsatta väljare är det ingen tvekan om att Trump hade ett budskap som tilltalade många i den vita arbetarklassen. Frågan är varför Clinton inte hade något annat att erbjuda än förakt för dessa människor (se nästa punkt).

9. Hon själv: ”Du kan skylla på fakta, på budskap, på vad som helst, men jag var kandidaten. Det var min kampanj. Det var mina beslut.”

Hillary Clinton tar således på sig lite av skulden för förlusten. Hon ångrar att hon kallade Trumps väljare för en ”hop bedrövliga” fall (basket of deplorables) vilket var en gåva till Trump. Också att hon med glädje sa att hennes politik skulle stänga kolgruvor, vilket innebär arbetslöshet bland gruvarbetarna, ångrar hon.

Men det Clinton ser som avgörande misstag är bara symptom på mer grundläggande problem, inte bara för henne utan för alla politiska etablissemang: deras oförmåga att förstå, nej, deras ointresse av att ens vilja förstå, vanliga väljares vardag.

Det är inte identitetspolitik och kvotering av än den ena, än den andra gruppen, som står högst på dagordningen för de stora majoriteterna i väst. Det gör däremot politikens gamla löften om trygghet och välfärd, som nu raseras genom migration och förakt för nationella gemenskaper.

Politikerklassen har blivit kosmopolitisk. Man vill umgås med likar från andra länder, inte med de töntiga medborgarna i det egna landet. Därmed har man fjärmat sig från verkligheten. Då har väljarna all rätt i världen att rösta bort dom.

Det var det amerikanska folket gjorde när man dumpade Hillary Clinton.