Mediernas stämpling av oliktänkande som först rasister och sedan som okunniga och rädda omöjliggör en fri och öppen debatt om Sveriges framtid som Sverige. Nu kommer alltfler till insikt om vad som står på spel. Kommer det att finnas plats för försoning?

Etablissemanget – de sedan länge etablerade politiska partierna, intresse-organisationerna, pressen och de som uttalar sig om saken i massmedia och vid stora offentliga manifestationer – har här i tre decennier en och samma uppfattning: att flyktingarna och invandrarna inte bara är en hjärtesak utan också en stor och värdefull tillgång, att Sverige borde släppa in fler asylsökande och utvisa färre eller inga alls.

Inom etablissemanget rådde här alltså fullständig likriktning. Därav följer att endast en uppfattning är officiellt godkänd som lika självklar som anständig: den etablerade uppfattningen att invandringen är bra och att (alla kategorier av) invandrare är en stor och värdefull tillgång för Sverige, främst nationalekonomiskt, kulturellt och socialt.

Avvikande uppfattningar betraktas faktiskt fortfarande inte bara med misstro utan avfärdas som avskyvärda som ett uttryck för ”främlingsfientlighet” och ”rasism”, som sägs bero på ”okunnighet”, ”fördomar” och ”rädsla för det okända och främmande”.

Detta är ett beprövat taktiskt trick att nedtysta och oskadliggöra besvärande kritiker och oppositionella.

Först stämplar man dem som hatiska och allmänt människofientliga. Därmed är de utpekade som moraliskt belastade, angripna av en moralisk sjukdom. Sedan tar de sig friheten att agera i rollen av psykiatriker eller tokdoktor och ställer diagnos på de moraliskt sjuka patienterna som ”okunniga”, ”fördomsfulla” och ”rädda för det okända” – och därmed är de avvikande och oppositionella avfärdade som inte fullt tillräkneliga: omogna, inkompetenta och psykiskt instabila. Egentligen borde de förpassas till någon socialpsykiatrisk klinik för lämplig vård och terapi. Under alla omständigheter kan de inte komma i fråga som fullvärdiga deltagare i den offentliga samhällsdebatten.

När somliga oppositionella kritiker i massmedia försöker värja sig mot dessa fräcka påhopp och gemena anklagelser, blir de i regel refuserade på tidningarnas ”seriösare” debattsidor (och möjligen hänvisade till att göra ett kort och nödtvunget mindre nyanserat inlägg på insändarspalterna). I radio och TV blir den nationella oppositionen regelbundet utsatta för ”vinklade” inlägg genom att få sina inlägg klippta och hårt beskurna, varigenom andemeningen förvrängs, och i direktsända program blir man avbruten av programledaren och ofta ivrigt motsagd av någon eller några meddebattörer utan möjlighet till nyanserade genmälen.

På detta sätt styr massmedierna den s k folkopinionen efter eget tyckande och egna preferenser.

Ett annat vanligt förekommande trick i massmedia, särskilt effektfullt i TV, är att genom infogade bilder och filmklipp få den föregivet ”rasistiske” invandringskritikern att associeras till grymma och otäcka polisiära ingrepp med hundar och batonger mot ”fredliga” demonstranter eller till fanatiska Ku Klux Klanare i vita kåpor som bränner kors och kanske är i full färd med att lyncha någon svart man i 20-talets sydstater i USA.

Associations- och kopplingstekniken är enkel och vanligen effektiv på flertalet mindre kritiskt observanta och sinnade TV-tittarna. Den nationella oppositionen skall själva aldrig få komma till tals och i lugn och ro få framföra sina fakta och argument, utan de skall ensidigt fördömas och kopplas till diverse grymma och våldsamt fanatiska förtryckarsystem. TV-tittarna skall bildligt förstå: Så där ruskigt blir det, om de där ”rasisterna” får som de vill!

Inför denna vinklade skrämselpropaganda, som går under den falska varubeteckningar som ”dokumentär” eller ”reportage” och utger sig vara ”informativ verklighetsskildring” är det föga förvånande att flertalet seriösa invandringskritiker resignerar och till varje pris undviker att ha med etablerade massmedia att göra.

De vill inte bli offentligt schavotterade och utsättas för förtal, ärekränkande beskyllningar, avsiktliga misstänkliggöranden och därmed få sina namn och ansikten neddragna i smutsen, eftersom detta inte bara är ett momentant obehag utan förenat med pinsamma följder för vederbörandes ställning på jobbet och för yrkeskarriären. Och inte bara det.

Också den egna familjen och anhöriga drabbas; hustrun kanske överväger skilsmässa, sedan barnen mobbats i skolan och bekanta gör giftiga anspelningar, de vuxna barnen kanske känner sig tvungna att distansera sig och byta namn, ja, i flera fall har det hänt att en i TV misstänkliggjord person har måst byta identitet och flytta till annan ort eller utomlands. Inför anonyma telefonhot och mystiska angrepp utanför bostadshuset eller villan, så har polisen inget annat att rekommendera som säkerhetsåtgärd än att fly och gömma sig.

Mot bakgrund av den riksomfattande massmediala manifestationen mot ”rasism” omöjliggörs en fri och öppen debatt om Sveriges framtid som Sverige. Demokratin har helt enkelt kapitulerat för den utstuderade pöbelmentaliteten som kännetecknar den s k antirasismen i massmedierna.

Detta är ett så allvarligt problem som berör åsikts- och yttrandefriheten, att det måste förutsättningslöst få diskuteras för att förhindra den åsiktsterror som alltför länge och för närvarande bedrivs och är allmänt legaliserad.

Internet har blivit vår räddning, vår fria arena mot likasinnade. Nu kommer alltfler till insikt om Sveriges ödes väg. Kommer det någonsin finnas plats för försoning? Jag kommer aldrig att glömma.