Ingenting kunde verka mera dött än liberalkonservatismen. Trots detta har de senaste veckorna, uppvisat en omfattande diskussion om ämnet. Man bör se det som en ideologis dödsryckningar, och ett sätt att undvika nödvändiga konflikter.
Liberalkonservatismen borde vara död. Konfliktlinjerna i dagens samhälle handlar tvärtom ofta om konservatism mot radikalism. Trots detta har de senaste veckorna uppvisat en omfattande diskussion om den så kallade liberalkonservatismen. Nästan dagligen ser jag i sociala medier diskussioner om liberalkonservatismen.
Diskussionen uppstod, när Anna Kinberg Batra 25:e augusti aviserade sin avgång. Man får väl anta att den uppstod i något slags försök för Moderaterna att hitta sin själ. Några exempel av många: Henrik L Barvå, politisk redaktör på Nya Wermlands-Tidningen skrev på rubriken ”En högst levande skvader”, att motsättningen emellan konservatism och liberalism var skenbar, och tillhör det akademiska seminariet snarare än de politiska realiteterna. Den moderata partilegendaren Lars Tobisson ansåg något liknande i Svensk tidskrift, ”Konservativ och/eller liberal?”
Jag tycker det är betecknande, att bägge dessa herrar utvecklade sin politiska åskådning under kalla krigets tid. På många sätt passade liberalkonservatismen denna tid. Det saknades inte skäl, att då bilda gemensam front mot socialismen. Sovjet ägde ännu bestånd och utgjorde alltid ett potentiellt hot.
Det räckte dock inte med yttre fiender. I Sverige var socialismen länge ett reellt hot. Det är lätt att glömma bort i dag, men socialdemokratin hade radikala underströmmar som kunde välla fram, vilket inte minst den stoppade fondsocialismen visade. Vidare kunde den socialdemokratiska maktdominansen, oavsett Socialdemokraternas ideologi, ses som ett problem, som kunde ena olika slags människor, som ville se ett mer pluralistiskt politisk landskap.
Det liberalkonservativa resonemangsäktenskapet kan alltså begripas i sitt sammanhang. Samtidigt var det utan tvivel så, att konservatismen blev bjuden med armen. Det var liberalkonservatism på konservatismens bekostnad, som efter hand ledde till en utveckling som kulminerade under Fredrik Reinfeldts tid, och som innebar att liberalismen helt enkelt besegrade konservatismen.
Den tid vi lever i nu är helt annorlunda, och bortsett från att konservatismen oftast verkar förlora i liberalkonservatismen, förefaller vår tids frågor minst av allt lämpade för denna ideologi. Socialism av den gamla typen står inte mot ett mer marknadsekonomiskt system, utan konfliktlinjerna är helt annorlunda.
I brännande frågekomplex som mångkultur, feminism och sexualitet, liksom många mindre kontroversiella frågor, som skola, stadsplanering, kyrkans roll i samhället och kultur, står ett slags, ofta liberal, kulturradikalism mot konservatism. Konflikten är tydlig i små och stora frågor, liksom i grundläggande livs- och samhällssyn.
Det förefaller alltså vara en sällsynt dålig tid, att vara liberalkonservativ i. Varifrån kommer då renässansen för ideologin?
Paradoxalt nog kan den ymniga diskussionen bero på de problem som ideologin står för. Moderaterna söker hitta sin identitet och plats i det politiska landskapet. Partiet är djupt splittrat och de har hamnat i en svår mellanposition. De som är konservativa kan med fördel välja Sverigedemokraterna, och för de som är liberala finns det flera andra partier. Vad skall hålla ihop partiet och undvika väljarflykt till höger och vänster?
Liberalkonservatismen verkar alltså vara ett fåfängt försök, att undvika en oundviklig splittring, att släta över oundvikliga konflikter, för att hålla ihop Moderaterna.
Jag tror inte liberalkonservatismen är någonting för framtiden. Denna mellanmjölksideologi är bara ett billigt försök att släta över vår tids grundläggande konflikter. Konservatismen har långt bättre möjligheter att svara på de väsentliga samhällsfrågorna.