Riksdagen har till slut funnit det maktverktyg som biter på regeringen. Under tre år var oppositionen i riksdagen frustrerad över att den inte, trots att den är i stor majoritet, kunnat finna vägar att påverka regeringens politik. Med misstroendevotum har man kunnat ta initiativet.
Enligt grundlagen är riksdagen den lagstiftande församlingen, medan regeringen är den exekutiva makten. När regeringen är i minoritet borde den vara lyhörd för riksdagsmajoriteten, men så har inte varit fallet under Stefan Löfvens ledning.
Den väg som riksdagens majoritet i opposition har haft att ta till är att ”tillkännage” vad riksdagen kräver för förslag från regeringen. Men efter hundratals tillkännagivande på alla politikområden, har oppositionen kunnat konstatera att regeringen struntar i tillkännagivanden. Stefan Löfven och hans ministrar har lagt dessa beställningar från riksdagen på hög, eller rättare sagt i papperskorgen.
Riksdagen har inte kunnat komma åt regeringens arroganta behandling av majoriteten i parlamentet.
Det naturliga hade varit att de borgerliga lagt en gemensam budget, som med stöd av Sverigedemokraterna blivit antagen, för att köra över regeringen. På det sättet skulle riksdagen visat vem det är som bestämmer: det folkvalda parlamentet.
Men det har de borgerliga inte gjort eftersom de inte vill fälla regeringen. De vill vänta till efter valet. Fram till dess vill de endast påverkar politikens inriktning, men utan att ta regeringsmakten.
Så, plötsligt, i våras dök en ny strategi upp. Alliansen blev förbannad när regeringen annonserade höjda inkomstskatter, ny flygskatt och höjda skatter på småföretagen. Då användes idén om att riksdagen kan hota med misstroendevotum om regeringen som skarpa förslag lägger fram dessa skattehöjningar. Avsikten var att hota, men inte behöva verkställa hotet.
Misstroendeförklaring ska enligt grundlagen gå till votering utan beredning, eftersom det handlar om en moralisk bedömning om ett statsråds lämplighet, inte om specifikt missgrepp eller underlåtelse i maktutövningen. Om en majoritet av 175 ledamöter röstar ja för misstroende måste statsministern entlediga statsrådet som riksdagen fällt.
Här har riksdagen alltså stor makt över regeringen. Ett misstroende kan inte regeringen rycka på axlarna åt.
Följdriktigt har finansminister Magdalena Andersson plockat bort två av dessa skattehöjningar och lindrat flygskatten (men samtidigt hämnats på alliansen genom att föreslå höjd skatt på medborgarnas sparande i investeringssparkonton).
Senare på sommaren avslöjades Transportstyrelsens säkerhetsskandal, där hemliga uppgifter lämnats till obehörig personal i utlandet, och samtidigt att regeringen varit fullständigt oförmögen att hantera säkerhetskrisen. Regeringens informationshaveri har blottat grov inkompetens i regeringskansliet.
Då dyker frågan om misstroendeförklaring mot statsråd upp igen, i ett mer traditionellt sammanhang: ministrar som agerat klantigt.
Alliansen riktade misstroende mot tre ministrar som alla har ansvar för rikets säkerhet. Två av ministrarna avgick direkt, infrastrukturminister Anna Johansson (S) och inrikesminister Anders Ygeman (S). Däremot tar regeringen strid för att få behålla försvarsminister Peter Hultqvist, som man anser gjort det han borde.
Anledningen till att Hultqvist blivit indragen i säkerhetsskandalen är att statsminister Stefan Löfven efter tillträdet inrättade ett säkerhetspolitiskt råd där Peter Hultqvist ingått under ordförandeskap av statsministern. Att detta råd inte skulle tagit upp en av Sveriges största säkerhetsrisker i modern tid under nästan två år, framstår som frapperande. Det tyder på en inkompetent handlingsförlamning, som försvarsministern är medskyldig till. Han borde där ha tagit upp säkerhetshotet, som han kände till. Då hade ju också statsministern blivit informerad, vilket han inte blev förrän 1, 5 år senare.
Nu vacklar flera borgerliga partier om de ska fullfölja misstroendet mot försvarsministern.
Samtidigt har Sverigedemokraterna lämnat in misstroende mot statsministern, eftersom han inte har entledigat försvarsminister. Omröstning kommer att ske imorgon, fredag.
– Sverigedemokraterna har varit konsekventa, konstaterar DN:s politikreporter Karin Eriksson. De vill utkräva ansvar. Medan allianspartierna vacklar. I nuläget kanske alliansen backar från misstroende mot Hultqvist och avvisar Sverigedemokraternas misstroende mot Löfven.
Åter dyker Alliansens strategi sedan Decemberöverenskommelsen upp, om att inte vilja ha regeringsmakten.
Om Sverigedemokraternas begäran vinner majoritet måste Stefan Löfven avgå. Det vill inte de borgerliga. De vill inte ta över. De vill låta de rödgröna fortsätta regera.
Därmed har misstroendeförklaringar blivit så skarpa vapen mot regeringen att Alliansen inte längre vill använda dem. Oppositionen har redan fällt två ministrar och genom hot om misstroende fått regeringen att backa om vissa skattehöjningar. Lägre vågar inte allianspartierna gå, för då riskerar man att tvingas ta regeringsmakten. Det vill man för allt i världen inte. Inför valrörelsen vill man slippa ansvar, för att istället kunna klaga på regeringen.
Frågan är om inte väljarna genomskådar denna flykt från ansvarstagande.