Idag är det kyrkoval. Kritiken mot att partier ställer upp i kyrkoval är hård, och principiellt befogad. Men Jesus behöver partierna för att kasta ut Mao och marxisterna ur kyrkan.
Visst är det paradoxalt att politiska partier går till val i Svenska kyrkan. Religionen är skild från staten. Den kristna civilisationen har efter upplysningen blivit den mest framgångsrika i världshistorien just därför att man lät religionen och den politiska makten gå skilda vägar. Sekulär stat och religionsfrihet är två fundament som islam saknar och därför är efterbliven, brutal och oförmögen att skapa framtidstro hos miljarder människor.
Vad i hela friden har då partier i kyrkan att göra?
I boken ”68-kyrkan” (Bladh by Bladh, 2017) blottlägger idéhistorikern Johan Sundeen hur vänstern under 1960-talet tog makten över Svenska kyrkan och kom att forma kyrkans politiska identitet så som den ser ut idag.
Organisationer som Kristna studentrörelsen i Sverige, Kriss, började i dåtidens anda föra in kommunistiska budskap i kyrkan där dialogen mellan marxister och kristna resulterar i att Kina blev ”heligt land” för många kristna radikaler. Samtidigt vävdes olika befrielserörelsers perspektiv in i den radikalkristna berättelsen.
När statsvetaren Stig-Björn Ljunggren recenserade boken i onsdags i Svenska Dagbladet menar han att citaten av dåtidens diskussioner, som får vittna okommenterat, blir ”mycket effektfullt eftersom vi i backspegeln ändå förstår när det citerade är absurt”.
Ljunggrens artikel har rubriken När Jesus blev marxist och Mao var frälsaren och summerar väl vad som hänt i Svenska kyrkan sedan 1960-talet och som – häpnadsväckande nog – fortfarande dominerar på ledande nivåer inom kyrkan.
Och hur kan dessa vänsterextrema politiska dogmer rensas ut? Bara genom att medlemmarna i Svenska kyrkan röstar fram partier, eller som det illa fungerande täcknamnet lyder, nomineringsgrupper, som står för kristendomens evangelium framför vänsterideologi. Dessa folkvalda har möjlighet att vrida klockan i kyrkan bort från 1968. Prästerskapet med biskoparna i spetsen är utsedda av vänstern. De är inte självständiga förkunnare, utan styrda av och djupt förankrade i vänsterradikalismen.
Eftersom Svenska kyrkan infiltrerats genom sitt politiska inslag, måste det politiska inslaget användas för att rensa kyrkan från politiska dogmer. Makt måste med makt fördrivas. Därför står vi i det paradoxala läget att politiska partier är det kristna evangeliets sista hopp. Bara genom politisk makt över kyrkans organisation kan politiken avvecklas.
När kyrkan genom kyrkovalet kunnat vändas tillbaka till den kristna tron och den vågar stå för det kristna evangeliet, skulle politikens inflytande kunna minska. Att förbjuda partier att ställa upp, är ingen framkomlig väg, eftersom det strider mot föreningsfriheten. Däremot borde kyrkan när politisk radikalism rensats ut, kunna begränsa kyrkovalet till val av kyrkofullmäktige i den församling medlemmarna bor. Mandat till stiftsfullmäktige och det nationella kyrkomötet skulle då kunna ske indirekt.
Men dit är det lång väg. Först måste medlemmarna genom kyrkovalet välja ledamöter som låter Jesus vara frälsaren och förpassar radikalerna som ägnar sig åt politisk ideologi till de politiska barrikaderna som är helt åtskilda från den kristna kyrkan.