Om Jan Björklund och Annie Lööf framhärdar i att inte samarbeta med SD kommer vi efter valet nästa år med största sannolikhet att få en ny socialistisk regering där de båda svikarna möjligtvis får vara med som slavar på triumfvagnen.
Vad menar vi med borgerlighet och borgerlig politik? I ett tidigt skede var ”borgare” de företagare och hantverkare som bodde i städerna och erhållit, som det hette, burskap. Så blev borgarna en social klass som inte passade in vare sig i aristokratin eller arbetarklassen.
Man stod i mitten och med ökat ekonomiskt välstånd, till följd av företagsamhet, flit och idoghet, sökte man inflytande och utvecklades till vad som kallades medelklass och övre medelklass. Det är ur denna klass vårt välstånd har byggts!
Dessa strävsamma ”borgare” föraktades dock av Karl Marx då dess medlemmar kom att äga fabriker, hus, maskiner samt anställa folk i sina verksamheter. Marx teorier inspirerade Sovjetkommunismen, en folkmördarregim som inte förmådde skapa något brett välstånd och kollapsade av sin egen tyngd efter drygt 70 år.
Från mitten av 1800-talet har borgerligheten dominerat samhällslivet och kulturen i Västeuropa. Det bildningsideal som sprang ur borgerligheten har tyvärr numera inte så mycket med svensk borgerlighet att göra. Som uttrycket säger; ”Bort med pianot och in med platt-teven!” Humaniora och historia i skolan läggs på hyllan för att i stället prioritera ”anställningsbarhet”, ”identitetspolitik”, ”feminism” och naturligtvis ”alla människors lika värde”.
Våra traditionellt borgerliga partier; moderaterna, centern, kristdemokraterna och liberalerna har en del gemensamt, bland annat; demokrati, rättsstatens principer, marknadsekonomi och privat äganderätt.
Vänstern har gått från marxistisk besatthet angående produktionsmedlens ägande till att – efter Sovjetimperiets fall och insikten om kommunismens uppenbara förstörelsekraft såväl mänskligt och ekonomiskt – ”allt måste politiseras”; museer och övrig kultur, skolor, daghem, kyrkan, biblioteken och universiteten. Ett arv från kommunismens tvångsmässiga behov av kontroll av enskilda och institutioner/organisationer.
När Alliansen bildades inför valet 2006 fanns det skäl tala om ett sammanhållet, borgerligt block. Moderaternas framfart under Fredrik Reinfeldt imponerade och de övriga allianspartierna fann för gott att haka på då positioner och makt hägrade. Någonstans under framgångsresan drabbades Reinfeldt av ofelbarhetssyndromet eller om vi så vill, hybris. Han drog åt vänster och partiet växte.
I sin fartblindhet övergav han grundläggande värderingar som låg den traditionelle moderaten varmt om hjärtat; inte minst en mild nationalism och patriotism. Men även ett starkt försvar, disciplin i skolan, traditioner samt lag och ordning.
Sedan blev ”svenska kulturen” enligt Reinfeldt enbart ”barbarism” och nationens militära försvar beskrevs helt sonika som ett ”särintresse” bland andra. Den nya politiska kraften Sverigedemokraterna nafsade Reinfeldt i hasorna och växte med bland annat hjälp av före detta moderater.
Reinfeldt tappade masken på ett sätt som den som pretenderar på att bli betraktad som statsman inte får göra, han började hata SD och Jimmie Åkesson. Förutom att hat är en dödssynd kan hat lätt leda helt fel. Reinfeldt förblindades av högmod och hat och hans omdöme förmörkades. Han ingick en pakt med socialdemokrater och miljöpartister angående massinvandring och mångkulturalism.
När han flög över de norrländska skogarna fick han en slags gudomlig vision om att Sverige kunde ta emot miljoner asylsökande och därmed berika den svenska ”barbarkulturen”. Vi ombads att ”öppna våra hjärtan”. Han förvandlade sig själv till en godhetens apostel.
Ett historiskt misstag som vi redan fått betala dyrt för, inte endast på grund av direkta ekonomiska kostnader i form av bidrag utan också i form av våld och kriminalitet samt överbelastade centrala institutioner som sjukvård, skolor och polis. Eftersom SD var den enda politiska kraften i Sverige som tidigt varnade för massinvandring så intog Reinfeldt reflexmässigt den motsatta positionen och gick ånyo emot sina kärnväljare.
Genom sina valframgångar, som onekligen var imponerande, kom Reinfeldt att, tillsammans med den sedermera snoppviftande finansministern Anders Borg, dominera Alliansen. Det fanns ett centraliserat och starkt ledarskap som dock långsiktigt pekade mot apokalyps.
Sedan Reinfeldt lämnat skutan efter valnederlaget 2014 ingick Alliansen och vänstern den fullständigt huvud- och principlösa Decemberöverenskommelsen. I Reinfeldts anda låtsades moderaterna och de övriga allianspartierna att SD inte fanns. I och med att det ”rödgröna” blocket var något större än Alliansen skulle de tillåtas bilda regering och alliansen lovade att stödja de rödgrönas budget. Vi fick en socialistisk regering trots en icke-socialistisk majoritet i riksdagen!
Det var en persons förtjänst att Decemberöverenskommelsen försvann, nämligen kristdemokraternas Sara Skyttedal. De borgerliga partiledarna var helt passiva, men säkert glada för att någon annan tog initiativet och visade mod, en bristvara bland svenska politiker. För denna Gudi behagliga gärning fick dock vare sig Skyttedal eller Kristdemokraterna någon ”cred” i opinionen.
Och där står vi nu.
Moderaterna saknar partiledare och det återstår att se vad en ny ledare kan göra. Liberalernas Jan Björklund talar ofta klokt, men när det kommer till att fullfölja – t.ex. misstroendet mot försvarsministern – sviker modet. Med denna menlösa politik finns det inte mycket hopp för Liberalerna. Björklund arbetar på övertid och någon ändring kommer inte att ske före valet.
Centerns Annie Lööf är listig som en rödräv och man ser i hennes ögon att hon gripits av den förliga opinionsvinden och maktbegär. Hon har hamnat i ett läge liknande Reinfeldt och moderaterna i ett tidigare skede. När det gällde misstroendet mot försvarsministern visade hon samma feghet som Björklund. Lööf hänvisade till ”ny information” utan att gå in på några detaljer vari denna bestod. Liksom Reinfeldt hatar hon SD och Åkesson, sammantaget inga bra egenskaper för framgång på längre sikt.
Det enda vi med viss säkerhet kan säga om nästa års val är att det efter valdagen kommer att utbryta ett ”kattrakande” utan dess like. Det kommer vara omöjligt att bilda en icke-socialistisk regering utan SD:s medverkan, ”it goes without saying”.
Efter att regeringen nu kommit med en valfläskbudget och Alliansen är splittrad som en lövhög i blåst är min magkänsla, även om mycket kam hända på ett år, att de rödgröna åter kommer att bli större än det som kallades Alliansen. De rödgröna kommer då att luta sig mot den icke längre gällande Decemberöverenskommelsen och där socialdemokraterna som största parti kan pretendera på att få så att säga första tjing på statsministerposten.
Om då de två ”svikarna”, Björklund och Lööf, framhärdar i att inte samarbeta med SD kommer vi med största sannolikhet att få en ny socialistisk regering där möjligtvis Lööf och Björklund får vara med som slavar på triumfvagnen. Jag tror att de ”borgerliga svikarna”, liksom Judas Iskariot, är beredda att sälja sig för några silverpenningar.
Om, mot förmodan, allianspartierna skulle bli större än de rödgröna och hävda principerna från Decemberöverenskommelsen, som i ett sådant läge skulle lända till dess fördel, kommer naturligtvis vänstern med sossarna i spetsen att helt sonika konstatera att principerna i Decemberöverenskommelsen är ”historia”.
Dessutom finns ingen sammanhållen politik från borgerlighetens sida varför de inte är regeringsdugliga. Hellre än att ta SD till hjälp finns risken att svikarna säljer sin borgerlighet för taburetter och går med i en vänsterregering. Om och när detta sker är den svenska borgerligheten som politisk kraft död.
Uppspelningen inför dödsmässan är påbörjad.
Vi ser nu endast konturerna av ett nytt politiskt landskap där liberalerna är fortsatt uddlösa och marginaliserade, kanske ute ur riksdagen, och där centern förvandlats till ett populistiskt parti i Reinfeldts anda, ”ein Mädchen für alles”. Gud hjälpe!