Warning: Trying to access array offset on value of type null in /home/samtiden/public_html/wp-content/themes/15zine/library/core.php on line 3790

Warning: Trying to access array offset on value of type null in /home/samtiden/public_html/wp-content/themes/15zine/library/core.php on line 3791

I vårt västra grannland fick regeringen med Fremskrittspartiet förnyat mandat. Här finns flera lärdomar att dra för Sverige.

Norge skiljer sig på flera sätt från Sverige, dessa skillnader ska inte underskattas, men grundläggande aspekter kan ändå jämföras.

Arbeiderpartiet gjorde valförluster precis som alla andra socialdemokratiska partier i Europa tappat väljarstöd senaste åren, om än inte riktigt lika katastrofalt. Partiet fick drygt 27 procent. Det kan också bli svenska socialdemokraters siffra i riksdagsvalet nästa år.

Fremskrittspartiet tog tillbaka det mesta av det väljarstöd man förlorat i kommunalvalet för två år sedan och nådde nästan samma nivå som innan man satte sig i regering. Detta är ett viktigt besked. Ett nytt uppstickarparti behöver inte förlora på att gå in i regering. Det handlar om politiskt hantverk och ledarskap, vilket finansminister Siv Jensen kunnat leverera. Man måste vara förberedd och kunna visa att man uppfyller vallöften, eller åtminstone driver politiken i den riktning man sa att man skulle göra.

Høyre, det gammalt maktpartiet, som satte sig i regering med ett antietablissemangspart, vilket måste ses som ett stort risktagande, förlorade inte på det. Man fick förnyat förtroende av väljarna. Också här visas att med en skicklig partiledare som statsminister Erna Solberg kan nya grepp löna sig. Man behöver inte räddhågat försvara gamla ordningar. Väljarna är inte för status quo på samma sätt som den politiska klassen och medierna.

Senterpartiet i Norge ingår i rödgröna regeringsunderlaget och är alltså motståndare till borgerlig regering. Ett skäl är att partiet fortfarande är ett utpräglat landsbygdsparti, och de gjorde stora framgångar i valet. Man försvarade landsbygden mot storstaden.

Här är det intressant att notera att Sverigedemokraterna är det parti i Sverige som mest liknar Senterpartiet, med en tyngdpunkt utanför storstäderna. Allt medan svenska C blivit ett ultraliberalt storstadsparti.

Det brukar heta att Fremskrittspartiet med sin begynnelse i kritik mot skatter och byråkrati har liberala rötter, medan Sverigedemokraterna har rötter någon annanstans. Jag skulle vilja framföra ståndpunkten att SD kan sägas komma ur den landsortsmiljö som nu ger norska Senterpartiet dess framgångar, men som svenska Centerpartiet övergivit.

Vilka som ger röst åt de undanskuffade utanför storstädernas etablissemang är i vår tid en helt central aspekt. I Svenska Dagbladet skriver Per Gudmundson:

”Konfliktlinjen mellan stad och land, som man kunde ana både i omröstningen om brexit och i valet av Donald Trump, finns även hos oss … Det gamla bondepartiet [Senterpartiet] nästan fördubblade sitt röstetal. I en kommun långt uppe i norr, Andøy, fick partiet 72 procent, på grund av att den lokala flygplatsen hade lagts ner. Men man har också framgångsrikt exploaterat landsbygdsfrågorna, som vargjakten. Något svenskt parti kommer att kunna göra något liknande.”

Det finns redan ett parti i Sverige som har en stark profil här: SD. När jag lämnar storstan märks snabbt hur mycket mer normalt, för att inte säga självklart, det är att rösta på Sverigedemokraterna. De mediala och politiska etablissemangen har inte riktigt upptäckt att denna förändring redan är i full sving.

SD har blivit alternativet för de som blir åsidosatta av dessa etablissemang, det gäller såväl lägre utbildade i stan som landsortsborna och glesbygdens folk.

Moderaterna i Sverige har mycket att lära av Høyre och Erna Solberg. Hon förlorade Senterpartiet till vänstersidan, men kan ändå – till skillnad från svenska M – regera landet eftersom hon inte är rädd för förändring och för nya aktörer på den politiska scenen. Det är innehållet i politiken som ska stå i fokus – inte demonisering, hat och polariseringar som drivs med stor energi från vänsterhåll.

Polariseringen och konfliktnivån höjs av vänstersidan, och medierna gör vänsterns demonisering till ”sanning” (en fejkad verklighetsbild som hamras in). Det är också den syn på verkligheten som dominerar i politiska klassen, men inte ute i folkdjupet. Folk som relaterar till sin egen vardag, ser att medierna står för fejkade beskrivningar.

Solberg var inte rädd för vänsteraktörerna i politik och medier, vilket väljarna belönat. Svenska Moderaterna har kännetecknats av nervositet, vacklande och man har låtit vänstern styra vad moderater ska tycka. Det leder till att väljarna, men all rätt, förlorar förtroendet för partiet.