Världshistorien är kantad av nyckfullhet, paradoxer och snabba skiftningar. Sällan har förändringar demonstrerats så tydligt om denna dag för 16 år sedan. Fyra kapade passagerarplan blev missiler rakt in i hjärtat på den västerländska civilisationen.
Efter år 1989, då murarna till östra Europa började falla och andra världskrigets delning av kontinenten upphörde, präglades Europa och Amerika av en närmast euforisk framtidstro. Den förtryckande kommunismen hade besegrats – fredligt och nästan utan blodsspillan (i Litauen dödades 14 fredliga demonstranter av sovjetiska trupper och Rumänien gjorde kommunistdiktatorn Ceaușescu motstånd och strider krävde mer än 600 döda).
Det som blivit något av symbolen för att vi i väst trodde att vår civilisationen segrat, är amerikanske statsvetaren Fukuyamas omtalade bok ”Historiens slut”, som tolkades som att nu skulle hela världen införa demokratiska rättsstater, ekonomiskt liberal och den eviga freden skulle inträda.
Jag ska erkänna att även jag sveptes med i optimismen. Varför skulle inte människor i andra kulturer vilja detsamma som vi, det vill säga att genom fredligt och strävsamt arbete förbättra villkoren för våra egna familjer och vårt samhälle?
Varningsklockorna från den islamistiska revolutionen i Iran 1979 nådde inte fram i det euforiska bruset i Europa och Nordamerika under 1990-talet. Iran sågs som en anomali, undantaget från regeln.
Därför blev uppvaknandet brutalt på eftermiddagen (svensk tid) tisdagen den 11 september 2001. Jag blev uppringd av min bror som i bilen hörde de första nyhetsrapporterna på radio. Ett plan hade flugit in i ett av tvillingtornen i New York. Jag satte på TV:n och såg i CNN:s direktsändning när ett andra flygplan flög in i den andra skyskrapan.
Nu blev det uppenbart att vi i väst firat för tidigt. Segern över kommunismen var vunnen, men nu tonade ett nytt ideologiskt krig upp. Kampen mellan de kristna värderingarna i väst mot de islamistiska i muslimska världen.
Men ännu 16 år senare vill många fortfarande förneka denna motsättning.
Man vill hävda att islam och väst inte står i motsatsställning till varandra på samma sätt som kapitalism och kommunism. Men det är en vilseledande utopi. Islam kräver religionens överhöghet över demokrati. Västvärldens sekulära syn på att tydligt separera religionsutövning från politik, demokrati och statsförvaltning är helt och hållet oförenlig med islams anspråk.
De kan inte leva sida vid sida. Ett av dessa idésystem måste underkasta sig det andra.
Antingen håller väst fast vid sekulär politisk makt, och då måste islam förvägras många av profetens påbud och muslimer i väst måste acceptera att islam inte är den enda, och inte ens främsta, auktoriteten i samhället.
Eller så måste väst ge vika för islam och låta religionen bli överordnad politiken, så att religiösa auktoriteter får större makt än de folkvalda parlamenten. (Det är därför enklaver ofta bildas där den muslimska befolkningen börjar tillämpa sharialagar i exempelvis förorter i Sverige. De avvisar svensk lag och ersätter den med sharia. Båda kan inte vara högsta auktoritet.)
När vi denna dag minns och hedrar de nära 3000 människor som dog, främst civila som gick till jobbet den dagen, måste vi lägga till att på ett annat plan är det en ännu större tragedi att vi som västerländsk civilisation inte kunnat komma samman i denna syn på religiösa krav utifrån.
Istället slits nu både Europa och USA isär på grund av oenighet om hur islam ska bemötas i väst. De ”toleranta” vill ge islam ökat inflytande, medan ”islamkritiker” av muslimer kräver att de accepterar västs principer om att religionen är underställd demokratiska rättsstater och dess sekulära lagar.
På ett märkligt sätt har den vänster som förlorade sina vänner kommunisterna i Sovjetunionen i sin kritik av det kapitalistiska samhället, funnit nya vänner i islams kritik av västvärlden. Vänsterfeminister som så högljutt försvarar svenska kvinnors rätt, lyfter inte ett finger för muslimska kvinnor i förorterna där de lever i medeltida förhållanden. Vänsterextremister som så hårt bekämpar vita högerextremisters rasism, har inget emot att det i moskéer flödar judehat och uppmaningar att döda homosexuella.
För vår sekulära västvärld var det enklare att bekämpa kommunismen, som också var sekulär. När däremot islam blir den ideologi som attackerar demokrati och rättsstat, faller vänstersidan för frestelsen att göra gemensam sak mot den ”kapitalistiska dekadensen”.
Islam har på det sättet betydligt skickligare än kommunismen lyckats infiltrera och splittra västvärlden.
Det är den verkliga lärdomen av 11 september 2001 – då vi borde förstått att väst är i en utdragen ideologisk kamp om huruvida demokrati eller religion ska ha högsta auktoritet i samhället. Men det är en läxa som många, främst inom etablissemangen, ännu inte begripit. Inte ens 16 år efter att striden kom upp på dagordningen.