Nu har partiledarna hållit sina sommartal. De borde ge lite bredare perspektiv, eftersom talen hålls när det råder stiltje i de dagspolitiska processerna i riksdagen. Men hur många orkar lyfta sig över plattityderna?

Var och en för sig ger inte sommartal några tydliga indikationer, de är ofta riktade till de egna och har mer formen peppningstal än syftet att lägga fast strategiska linjer. Men tillsammans och bredvid varandra ger de dock en inblick i hur landets ledande politiker ser på politik.

Och här framträder en tydlig skillnad mellan de gamla partierna och det nyaste.

20 augusti höll Stefan Löfven (S) sitt sommartal. På hans egen Facebooksida summerades talet, och de första två meningar lyder så här: ”I fantastiskt väder har jag i dag sommartalat i Eskilstuna. Jag kunde berätta att regeringen satsar ytterligare 2 miljarder kronor på polisen under 2018.”

24 augusti talade Annie Lööf (C) på Djurgården i Stockholm. På partiets hemsida lyfts följande budskap fram: ”Bland annat meddelade hon att Centerpartiet vill satsa 300 miljoner kronor extra på barn- och ungdomspsykiatrin, BUP, för att korta köerna och öka tillgängligheten i hela landet.”

25 augusti framträdde Isabella Lövin (MP) i Avesta och hennes tal summeras i Expressen: ”Den stora striden i den svenska politiken är enligt Miljöpartiets språkrör miljöbudgeten”. Hon lovade lägga 6,9 miljarder mer på miljöbudgeten fram till år 2040.

Jan Björklund (L) har talat i Göteborg. Till Expressen summerar hans medarbetare talet: ”Han kommer att tala om att vi har åtta miljarder till en ny lärarutbildning. Vi vill ha obligatorisk vidareutbildning av lärare.”

I dag passade också Jonas Sjöstedt (V) på att sommartala i Umeå. Hans budskap var att byggföretag behöver pengar för att bygga: ”Staten ska kunna låna upp pengar som man sedan lånar ut till byggföretagen som de kan investera. Det handlar om fyra miljarder kronor per år.”

Igår höll Jimmie Åkesson (SD) sommartal i hemstaden Sölvesborg inför den klart största publiken av alla. Han talade inte om pengar. Inte en enda budgetsiffra. Åkesson talade istället om värderingar och stämningslägen, om växande otrygghet och på vad den katastrofala samhällsutvecklingen beror. Han talade om den slapphet som härjar när myndigheter och politiker saknar vilja att upprätthålla lagarna, exempelvis om att man inte utvisar dem som fått avslag på asyl.

Skillnaden var stor mellan de gamla partiernas trötta sifferexercis om belopp med så många nollor som möjligt – den torra, stela och formella sidan av politiken, alls icke oväsentlig, men knastertorr – och Åkessons mustiga betoning av vilka idéer och värderingar som styr våra liv.

Åkesson talade om det som varje medborgare i detta land berörs av i vardagen, medan de gamla partiernas ledare lät som insnöade bankkamrerer som tror att man kan lösa djupt moraliska konflikter genom att kasta upp en bunt pengar i luften. De tror pengar kan lösa alla problem. Det är en naiv och rent ut sagt korkad världsbild. Pengar är viktiga, men bara när man vet VAD man ska göra, och HUR. Att spontant och reflexmässigt kasta pengar efter problem, är varken smart eller produktivt eftersom pengar i sig inte löser några problem. Fel använda kan de tvärtom förvärra situationen.

För mig är det obegripligt varför de som vill ha öppna gränser inte är de som är allra mest angelägna om att upprätthålla lag och ordning. Det är ju bara om akutsjukhus inte vandaliseras, om blåljuspersonal inte attackeras och kriminaliteten slås ned med kraft, som man skulle kunna få en större folkopinion att ställa upp på öppna gränser. Det är stöket, orättvisorna och otryggheten som gör att människor vill stänga gränserna och går till Sverigedemokraterna.

Men det är bara Sverigedemokraterna som talar om vilka värderingar som bör gälla i landet. Alla andra fnyser åt svenska värderingar. Man vill inte tala om dem, man känner sig obekväm i samtal med denna moraliska dimension. Skälet är givet. Diskussion om moral och plikter är konservatismens hemmaplan. För socialister och vänsterliberaler gäller en nihilistisk utblick, där värderingar bara är att betrakta som trams, på samma sätt som tron på Gud.

Det är därför bara Jimmie Åkesson kan hålla substantiella tal utan att nämna pengasummor. Utifrån hans konservativa grund kan han diskutera moral och värderingar, utan att bli obekväm eller hamna på defensiven.

Och jag tror att svenska folket längtar efter politiska ledare som talar om djupare aspekter än miljon- och miljardsiffror.

De som stämplar Sverigedemokraterna enbart som ett enfaldigt främlingskritiskt parti begår ett stort misstag. Kritiken handlar inte enbart om invandring. Invandring råkar vara den samhällsfråga där konflikten mellan konservatism och nihilistisk utopism blivit tydligast. Det som bär upp Sverigedemokraternas budskap är inte fientlighet, hat och aggressivitet utan djupa konservativa och pragmatiska insikter som har månghundraåriga rötter i det svenska folket.

På samma sätt som Socialdemokraterna under 1930-talet lyckades formulera en aktuell berättelse om Sverige, byggd på och förankrad i månghundraårig tradition och arv, har Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna mejslat ut en liknande berättelse om Sverige för 2010-talet och framåt.

Kort sagt: var det någon annan partiledare än Jimmie Åkesson som hade något väsentligt att säga till svenska folket denna sommar? Mitt svar är nej.

PS.
Anna Kinberg Batra och Ebba Busch Thor höll inga sommartal efter Almedalen.