Den politiska världen, alltså styrande partier och myndigheter, är inte bara okunniga utan tillämpar också ett ledarskap enligt förlegad stuprörsmodell. Modernt ledarskap innebär att ta helhetsansvar, inte smita ifrån det.
När SVT igår sände dokumentären Roslings värld, om den världsberömde professor Hans Rosling som gick bort tidigare i år, slås jag av att han inte överraskas av några förhållanden – utom ett: Rosling är chockad över hur mycket mer näringslivets företrädare är uppdaterade om världen än vad akademiker, politiker och aktivister är. De senare lever i en Tintin-värld, säger han. Alltså med gamla fakta från 1900-talets mitt.
Men den politiska världen är inte bara okunnig om fakta, man tillämpar ett ledarskap enligt stuprörsmodellen som sedan årtionden övergivits av alla andra än politik och myndigheter.
I kommande reportagebok om skogsbranden i Västmanland för exakt tre år sedan – Brandvakten av Sven Olov Karlsson – framgår att en militärhelikopter med vattenbombarkapacitet råkade befinna sig i närheten och via radio erbjöd sig delta i släckningsarbetet under inledningsskedet. Svaret från marken blev: vi vet inte hur man rekvirerar en militärhelikopter. Helikoptern fick fortsätta sin planerade färd upp till Luleå. Ett dygn senare, när nästan hela länets skog var övertänd, beordrades helikoptern att delta.
Hade helikoptern används i början, hade det kanske inte blivit en av Sveriges största skogsbränder någonsin. Ett bagatellartat byråkratiskt problem tilläts riskera katastrof. Ingen ville ta ansvar. Ingen använde sunt förnuft. Skriftliga regler skulle följas, även om städer riskerade att brinna upp.
Detta är ett ledarskap för stolpskott.
I efterspelet till det enorma säkerhetsläckaget från Transportstyrelsen har flera gånger nämnts att ”det var inte min uppgift” att informera statsministern eller hans stab. Sverige utsätts för enorm risk – men ingen minister eller statssekreterare anser sig ha skriftlig instruktion på att föra uppgiften vidare till chefen. Det har beskrivits som att regeringskansliets organisation bygger på stuprörstänkande, varje makthavare (med löner på över 100.000 kr/mån) är bara ansvarig för sitt revir och aktar sig för att ha synpunkter på helheten. Man hukar i bänkarna likt en rädd hare, för att hålla hårt i sin egen befattning även om så hela kungariket skulle gå under.
Detta är en stat för stolpskott.
Denna form av ledarskap, där man blundar för alla brister man ser så länge man själv inte är direkt ansvarig, är extremt föråldrad och för länge sedan avfärdad överallt i samhället – utom i politik och myndigheter. Ledarskap, det som de höga lönerna betalar för, är tänkande chefer som har sunt förnuft och ingriper när man upptäcker att något inte står rätt till. Man pratar med varandra, informerar och kollar att andra vet och att bristerna åtgärdas – även om man själv inte är direkt ansvarig.
Inom flygbranschen har en av de viktigaste förändringarna för att stärka flygsäkerheten varit att utbilda piloterna i kommunikation och ledarskap. Ska det verkligen behövas? De är ju bara två eller tre i en liten cockpit… Men faktum är att många flygplanskrascher som orsakats av ”den mänskliga faktorn” berott på att andra piloter inte uppmärksammat kaptenen på en kritisk faktor, eller i kritiskt läge inte tagit över planet när man sett att kapten förlorat kontrollen. Därför lär sig piloter att alltid kommunicera och alltid vara beredda att gripa in. Det räddar liv. I krisläge får formell befälsordning stå tillbaka.
Men, generellt sett, för att kunna gripa in måste grundläggande kompetens finnas hos aktörerna. Inte bara teoretisk kunskap. Ledarskap är ett karaktärsdrag som många inte har. Ledarskap kräver förmåga att se helheten och vara handlingskraftig när något händer som inte brukar eller får inträffa ändå sker. Ledarskap är att våga ingripa för att förhindra att större skada uppstår.
Dessa karaktärsdrag saknas i dagens generation av beslutsfattande politiker och förvaltningschefer. De är byråkratiska fundamentalister som följer skriftliga instruktioner till varje bokstav, men aldrig skulle kunna tänka sig att vidta en spontan åtgärd även om man anser det vore bäst för landet.
Vi har helt enkelt en statsförvaltning fylld av stolpskott.
Så här kan vi inte ha det. Hälften av Sveriges ekonomi går genom staten via skatter. Hälften av samhället styrs idag av stela, stolpskottspräglade paragrafryttare. Ett sådant samhälle är dömt att gå under.
Vi måste tänka om. Vi måste premiera ledarskap, det vill säga peka ut ett ansvar och ge den som är ansvarig ett brett mandat att uppfylla detta ansvar. Och utvärdera efterhand, skapa en lärande verksamhet.
Ett fungerande ledarskap i Västmanland hade naturligtvis omedelbart tackat och sagt ja till vattenbombning av militärhelikoptern. Om budgeten eller befälsgången överskridits hade man fått ta det efteråt – när branden var släckt, människors liv och hem inte längre hotades.
Ett fungerande ledarskap i myndigheter som Transportstyrelsen hade naturligtvis omedelbart när det stått klart att säkerheten hotades, stoppat processen och begärt företräde hos ansvarigt statsråd för att få tillstånd och budget att lösa den akuta situationen så att inget säkerhetsläckage skulle kunna ske. Även om generaldirektören var ny och via lägre nivåer fått reda på bristerna i ett sent skede, borde en ”general”direktör ha så mycket karaktär som ledare att man själv tar över och griper in. Inte underlättar att haveriet fullföljs, bara därför att någon annan bestämt att det ska ske.
Ett fungerande ledarskap i regeringen hade naturligtvis inneburit att den förste statssekreterare som fick reda på att medborgares säkerhet kunde hotas, omedelbart begärt företräde hos ministern och uppmanat till ingripande.
Fungerande ledarskap hos ett statsråd i den situationen är naturligtvis detsamma: ta initiativ, kommunicera med chefen, statsministern! Se till att bristen åtgärdas! Skit samma vad rutorna i organisationsplanen säger! När det handlar om akut situation där säkerhet och människors liv är i fara gäller det att agera – inte vända bort blicken med tanken ”det där är någon annans problem”.
Hur ska vi kunna upprätta en sund ledarskapskultur i svensk politik och statsförvaltning? Ja, om de nuvarande är så insnöade och inavlade att de inget begriper, är det i en demokrati upp till folket att byta ut sittande makthavare mot nya.