Moderaterna såg sig tvingade att byta ut partiledaren, som man inte längre trodde kunde lyfta partiet. Att hon var kvinna figurerar nu i kommentarerna till varför hon fick gå. Hon är en i raden av flera kvinnliga partiledare som blivit kortvariga eller inte förmått bli valvinnare.
Enligt Svenska Dagbladet antydde Anna Kinberg Batra själv att hennes avgång hade med att hon var kvinna att göra: ”Innan Kinberg Batra lämnade pressrummet tillade hon att hon länge vetat att kvinnor och män behandlas olika i politiken och offentligheten.”
Från feministiskt håll är det, naturligtvis, vanligt att hävda att kvinnor missgynnas också i politiken.
Min bild är motsatsen, kvinnor lyfts fram snabbare än män, och därmed når högre positioner med mindre erfarenhet än män. Avsikten är god, att främja kvinnor, men jag vill hävda att det är en björntjänst (välmenande men förödande). När någon befordras fortare än vad kompetens och erfarenhet medger, går det ofta illa. Män får vänta. Det gör att de är bättre förberedda. Kvinnor puttas fram även om de inte är redo.
På vilket sätt det skulle vara till kvinnors fördel har jag aldrig förstått. Jag tycker att man ska se till personer och deras kvalifikationer. Då borde identitetspolitiska aspekter inte ha någon bäring. Men tyvärr går vi i rakt motsatt riktning. Kön, hudfärg och bakgrund får allt större betydelse i politiska nomineringar, medan kompetens negligeras. Jag tror det kommer att baktända. Allmänheten kan komma att betrakta kvinnor, invandrare och andra särgrupper i ledarroller och chefspositioner med misstänksamhet: har de fått positionen pga deras kön och hudfärg eller kan de nåt?
Så hur är det då med kvinnliga partiledare i Sverige? Det är ingen lysande historia.
Karin Söder (C) blev den första kvinnliga partiledaren i Sverige för ett riksdagsparti när hon valdes att efterträda Thorbjörn Fälldin. Hon tjänstgjorde från december 1985 till februari 1987, bara 14 månader. Hon avgick på grund av sjukdom. Söder var starkt meriterad, bland annat som världens första kvinnliga utrikesminister. Men hon hade varit vice partiledare i 14 år och tänkt avgå samtidigt som Fälldin.
Gudrun Schyman (V) var partiledare 1993–2003, då hon tvingades avgå på grund av flera skandaler: hon hade smitit från skatten och uppträtt oanständigt och berusad på offentlig tillställning.
Maria Leissner (FP) blev partiledare i februari 1995, men tvingades efter 23 månader, i januari 1997, avgå av ungefär samma skäl som Anna Kinberg Batra. Leissner skulle lyfta partiet, men hon gjorde otydliga och osäkra uttalanden och opinionssiffrorna föll.
Maud Olofsson (C) var partiledare 2001-2011 och avgick frivilligt efter allt tuffare mediekritik, fallande opinionssiffror och interna påtryckningar. Då hade hon hunnit vara vice statsminister i fyra år och näringsminister i fem år.
Mona Sahlin (S) efterträdde Göran Persson 2007 och hon ville fortsätta efter katastrofvalet 2010 men tvingades gå i mars 2011. Hon satt därmed tre år. Hon lyckades inte ena partiet och skapade otydlighet om vilken sorts regering hon skulle bilda om hon vann valet.
Miljöpartiets språkrör är inte partiledare, men Åsa Romson var också statsråd. Varför tvingades hon avgå efter partiets skandaler och fallande stöd i opinionen, men inte hennes kollega Gustav Fridolin? Här syntes tydligt en skillnad där Fridolin varit aktiv sedan 14 års ålder, ungdomsförbundsordförande och djupt välförankrad i partiet, medan Åsa Romson hade betydligt färre politiska meriter.
Den här listan visar att kvinnor ofta har lyfts fram och upp ovanför sin kapacitet, iallafall jämfört med männen i samma situation. Männen har fått vänta längre, lärt sig mer och valts ut ur en större skara män vilket gjort att konkurrensen varit hårdare i partiernas danande av män. Kvinnor letar man efter och lyfter fram så fort man får en chans.
Det innebär att kvinnor mycket lättare än män får toppositioner, men också att de har svårare att uppfylla de höga krav som ställs på toppen. Ju fortare man når toppen, desto snabbare kan man ramla ner igen.
Ledarskap kan inte handla om identitetspolitik. Personer man väljer måste vara redo.
Att det finns kvinnor som kan, råder det dock ingen tvekan om. Jag anser att västvärldens främste statsman efter andra världskriget är en kvinna: Margaret Thatcher. Hon gjorde om Storbritannien, som var på dekis, till en ledande nation i Europa och väst. Det var en tuff uppgift och hon fick strida hårt. Men hon vann tre parlamentsval i rad, något ingen manlig partiledare lyckats med.
Hon avvisades som tänkbar partiledare och premiärminister av de flesta. Den där kvinnan (”that women”) skulle inte lyckas (dock sa Ronald Reagan i radiointervju 1975 att hon kommer att kunna bli en bra premiärminister).
Thatcher visade sig ha både begåvning (hon hade både kemist- och juristexamen från Oxford), vilja och mod att gå hela vägen. Men hon fick, tack och lov, ingen räkmacka att glida fram på. Hon fick slå sig fram, som männen. Det tror jag förberedde henne mentalt, så att hon kunde lyckas.
Så nej, Anna Kinberg Batra fick inte gå därför att hon är kvinna, däremot valdes hon förmodligen därför att hon var kvinna. Eftersom hon nu inte testas i en valrörelse eller som beslutsfattare i staten, får vi inte veta om det var här hennes kvaliteter låg. Nu var hon bara partiledare i opposition, där det endast är en förmåga som gäller: att kunna föra sig i medierna. Och där hade hon aldrig visat någon förmåga. En man med samma svaghet, hade förmodligen aldrig blivit partiledare och därmed aldrig avsatt.