Utlandsröst: Sverige står inför ett jordskredsval

Danske historikern Lars Hovbakke Sørensen skriver i Jyllands-Posten om läget i svensk politik inför en till synes omtumlande höst i riksdagen. Varför har de gamla partierna så svårt att samarbeta med Sverigedemokraterna, frågar han sig.

Under rubriken Sverige står foran et jordskredsvalg redogör Lars Hovbakke Sørensen för de misstroendeförklaringar som väntar den rödgröna regeringen när riksdagen öppnar i september. Därefter förklarar han bakgrunden till det röriga parlamentariska läget.

”Det råder en speciell situation i Sverige som innebär att det finns en blå majoritet i riksdagen, men man har en rödgrön regering vid makten. Det finns ingen motsvarighet i något annat land i Europa. Orsaken är att de fyra gamla borgerliga partierna inte vill räkna in Sverigedemokraterna när man ska utse regering. Och räknar man inte Sverigedemokraterna till det blå blocket blir det röd-gröna större.

Det är alltså viktigare för de gamla borgerliga partierna att inte samarbeta med Sverigedemokraterna än att nå regeringsmakten. Orsaken är att man tar avstånd från partiets strama invandringspolitik och dess retorik. Detta trots att både de borgerliga partierna och Socialdemokraterna på senare år själva har börjat strama upp invandringspolitiken i praktiken.”

Inför Jyllands-Postens läsare ställer han sedan frågan varför det är på detta viset. Utöver frågor kring hur partiet bildades 1988 pekar han på den svenska socialdemokratins stora dominans (man har regerat 68 av de senaste 85 åren, vilket är 80 procent av tiden). Deras hållning har smittat av sig på de borgerliga, och så kommer Sverigedemokraterna och bryter borgfreden.

Men intressantast förklaring från den danske historikern är en storpolitisk aspekt som vi sällan hört omnämnas i Sverige.

”[M]ånga av de svenska politikernas hållning i invandringspolitiken är präglad av den traditionella svenska neutralitetspolitiken. Allt sedan 1814 har Sverige varit ett neutralt land. Under kalla kriget från 1945 till 1989 spelade detta en viktig roll för hur svenska politiker kom att se på tredje världen. Man närmast dyrkade betydelsen av att balansera mellan ståndpunkter, inte trampa på någons tår, vara öppen och tolerant mot alla och allt och särskilt ha stor sympati för människor från tredje världen som (åtminstone formellt) stod utanför det kalla krigets två militära pakter, Nato och Warszawapakten.

Sympatin med och arbetet för u-länderna blev ett varumärke för flera generationer av svenska politiker, inte minst för den svenska socialdemokratins statsminister Olof Palme. Denna tillgång kom att smitta av sig på synen på invandringspolitiken i många årtionden framöver och gör det fortfarande.”

Eftersom Sverige stod utanför de militära bocken var våra politikers chans att spela med på den internationella arenan att fokusera på u-länderna. Och den som är generös med bistånd blir naturligtvis alltid välkommen i de länder man besöker.

Detta har i den svenska politiska klassen skapat band och lojaliteter som förvrängts från bistånd som vi skickar till dem, till att deras medborgare söker sig till oss. De gamla banden och självbilden av att vara en världsledande godhetsapostel gentemot länder utanför den industrialiserade delen av världen, har skapat en skuldkänsla i svenska kretsar när människorna i dessa illa skötta länder istället för att vänta på utveckling börjat ”rösta med fötterna” och vill skapa sig ett bättre liv i väst.

Makteliterna i Sverige har inte haft beredskap att värja sig mot nya krav, inte minst därför att Sverige sedan Gustaf Vasa aldrig varit ockuperat av någon stormakt. Finland blev militärt angripet av Sovjetunionen, Danmark och Norge ockuperades av Nazityskland. Under ockupation blir det tydligt att självbestämmande är en helt avgörande politisk faktor. Något svensk politik tar för givet utan att ägna principen en tanke.

Det råder med andra ord stor brist på insikt i riksdag och regeringskanslier om vad självständighet är och kräver. Man anser inte det svenska behöver skyddas. Det har inte behövts under flera hundra år. Man har inte mental beredskap för att förklara varför man behöver göra skillnad på vad som är svenskt och vad som inte är det.

När en stat förklarar sig totalt öppen är det detsamma som att förklara att staten upphört att existera.

Och när då Sverigedemokraterna kommer från ”ingenstans” och börjar tala om att denna mentala bubbla är livsfarlig, det är klart att den gamla makten slår bakut och vill krossa uppstickarna som stör lugnet och konsensus med sina ”dumheter”.

Man kanske kan säga att det Sverigedemokraterna gör, är inte främst att ifrågasätta invandringspolitiken, utan att invandringen är den varningsklocka med vilken partiet försöker väcka nationen till insikt om att den sovande makten håller på att låta landet upplösas i ett kosmopolitiskt mishmash.

Inte undra på att ett sådant parti väcker ont blod i maktens korridorer.