Inför kyrkovalet är vi nog många som noterat hur Svenska kyrkans potentater blivit allt mer politiserade på vänsterkanten. Till detta kommer ett tydligt stråk av antisemitism, vilket är direkt smaklöst.

Stockholmsbiskopen Eva Brunne har på senare tid gjort häpnadsväckande partipolitiska uttalanden bland annat i samband med statminister Löfvens hantering av Transportstyrelseskandalen. Att en biskop så uttalat ger sitt stöd till en röd regering i en fråga som inte ens är ideologisk är svårsmält och knappast i linje med vad vår kristna kyrka skall ägna sig åt.

När ett antal homosexuella israeler så deltar i Pridefestivalen och tågar med den israeliska flaggan, då går en annan hög kyrkofunktionär i taket och kallar det nedlåtande för ”pink washing”. Ett begrepp som i detta sammanhang av vänstern och antisemiterna torde betyda att de deltagande israelerna vill understryka att Israel är ett såväl demokratiskt som gay-vänligt land, allt för att dölja det onda som vänstern anser att Israel och judendomen står för. Den kyrkodignitär som kommer med dessa tarvliga argument är teologen och prästen Anna Karin Hammar. Hon är syster till den före detta ärkebiskopen, och vänstermannen, K.G. Hammar.

Noterbart är att såväl Brunne som Hammar är lesbisk. Om dessa två kvinnor hade verkat i något muslimskt land hade de inte kunnat ha positioner liknande de som de nu har i Sverige, inte ingå samkönade äktenskap och i vissa länder (bl.a. Iran, Nigeria & Saudiarabien) riskerat att dömas till döden. För att som ett exempel ta Palestina, eller rättare sagt Den palestinska myndigheten, så ses inte homosexualitet med blida ögon. Rättsskyddet för homosexuella är svagt. Och på Gazaremsan – styrt av Hamas, men en del av Den palestinska myndigheten – är homosexualitet brottsligt och de homosexuella ses som perversa samt mentalt och moraliskt sjuka!

Det är denna regim som våra kyrkopotentater så varmt kramar medan Israel fördöms. Många homosexuella palestinier har sökt sig till Israel med en human syn på homosexualitet.

För att sammanfatta. Ett antal framstående företrädare för den svenska kyrkan;

1) Är antisemiter
2) Omfamnar Palestinska myndigheten som är emot homosexualitet
3) Uttrycker sig negativt om Israel, den enda demokratin i Mellanöstern och som accepterar homosexualitet
4) Ser mellan fingrarna på kvinnornas svaga ställning såväl inom Den palestinska myndigheten som i en rad muslimska stater
5) Omfamnar feminism på hemmaplan och godtar kvinnoförtryck i den muslimska världen
6) Ägnar sig mer åt politisk aktivism än själavård och försvar av de kristna värdena
7) Vill omforma den svenska kyrkan till oigenkännlighet och förstöra ett ovärderligt kulturarv

Tyvärr har majoriteten av våra toppolitiker anammat ungefär samma syn som den vänsterstyrda kyrkan.

Den svenska kyrkan är i behov av ett reningsbad. Och det enda sättet att påbörja en sådan reform är via Kyrkomötet varför alla som har ett intresse av att bevara en kristen svensk kyrka värd namnet borde gå och rösta i det kommande kyrkovalet med syfte att i ett första skede montera ned den socialistiska dominansen.