7   +   7   =  

Etablissemangens strategi att stoppa det nya partiet har baktänt rejält. När man ägnar sig åt önsketänkande hjälper det inte att bespotta dem som visar sig få rätt.

Under sommarmånaderna brukar Sverigedemokraternas opinionssiffror stärkas eller åtminstone konsolideras. Denna sommar är inget undantag, partiet har passerat tjugoprocentsnivån i Skop och Demoskop (följt av en dipp i augusti) medan Sentio i juli tangerade all-time-high med 27 procent.

Enskilda mätningar ska inte tillmätas alltför stor betydelse och jag noterar att Aftonbladets Karin Pettersson försöker bygga ett case på att två undersökningar visar sjunkande resultat. Det tillhör ju bakgrundsmusiken att ”experterna” kommenterar SD:s vikande trend, medan den långsiktiga utvecklingen är den motsatta.

Låt oss gå tio år tillbaka i tiden, då hade SD just fått tre (!) procent i det föregående valet och tog sats för att klara spärren till riksdagen. Hela det politiska och mediala etablissemanget, från höger till vänster, var överens om att det åttonde partiet skulle hållas utanför riksdagen. Det var en målsättning man inte ens behövde diskutera om man var värdig sitt ämbete.

Man måste nu inse att de som skulle förstöra för SD har misslyckats totalt. Hur blev det så?

Beror det på brist på resurser? Nej, varenda större tidningsredaktion ställde upp, liksom fackföreningar, myndigheter, forskare, författare, operasångare, komiker och opinionsbildare av olika kulörer. Otaliga bidragsentreprenörer har försörjt sig genom att driva olika projekt ”mot rasism”.

Beror det på brist på engagemang och målmedvetenhet? Nej inte det heller, frenesin i att smutskasta Jimmie Åkessons parti har inte gått att ta miste på. Vänster och höger har tävlat om vilka som är bäst på att ta avstånd. Nazianklagelserna har haglat.

Och ändå misslyckades man. Varför?

Det kanske största felet är att man vägrade ta till sig statsvetenskapligt abc. Om en båt sjunker, ska man då täta hålen eller trotsa naturlagarna genom att ösa in mer vatten? Det är inte svårare än så. När väljare i invandrartäta orter i Skåne röstade SD i valet 2006 ville man inte analysera det som det folkliga och helt legitima missnöje det var, istället var det väljarna det var fel på. Tecknen var förstås ännu tydligare 2010 och 2014.

Att dämpa asylrelaterad migration för länge sedan hade varit i enlighet med folkviljan, men den förda politiken drog i rakt motsatt riktning. Och det spelar ju migrationskritikerna i händerna när kostnaderna för flyktingmottagning uppenbart tränger undan kommunernas ordinarie verksamhet och offentliga miljöer blir otrygga på grund av lösdrivande migranter med oklar identitet.

För att i någon mån balansera den impopulära migrationspolitiken vidtog man två åtgärder, som förvisso har haft betydelse. Den ena var den totala migrationsvänliga, mediala superkampanjen. Migrationen förskönades i alla stora media, problem sopades under mattan och kritiska röster tegs ihjäl eller förlöjligades.

Den andra var att offentligt mobba migrationskritiker i allmänhet och SD:are i synnerhet. De framställdes som irrationella rasister, inskränkta och misslyckade. Det är än idag obekvämt att komma ut som anhängare, extremistiska aktivister drar sig inte för att med tyst godkännande från samhällets topp kontakta arbetsgivare och kunder. Hus har sprayats, bilar slagits sönder.

Det vi ser nu är att dessa strategier börjar baktända rejält. Flera ledarredaktioner har hoppat av den migrationsvänliga superkampanjen och mobboffren har nu funnit varandra och insett att deras likasinnade varken är rasister eller misslyckade. En urstark gemenskap formerar sig, där en röst på SD är en självklarhet, en grupp kärnväljare som jag anser kan vara på väg att växa förbi Socialdemokraternas.

Självklart tvekar många inför att ta steget till de bespottades skara, i synnerhet om man ska göra det öppet. Men när man väl har gjort det är man efter ett litet tag inte så imponerad av motståndarnas arrogans och intellektuellt undermåliga förolämpningar, så man stannar i det nya lägret. Detta skriver hundratusentals under på, jag försäkrar.

Många av SD:s motståndare har hela tiden ägnat sig åt önsketänkande. Integrationen skulle lösa sig per automatik, trots att inget egentligen tydde på att det skulle bli så, och det nya riksdagspartiet skulle helst implodera av interna motsättningar eller slå i ett tak i opinionen.

Också här bedrog man sig. Riksdagens snart största parti har en smart och sammansvetsad partiledning, som hittills har navigerat förbi de grund som oundvikligen dyker upp. Detta spelar roll, liksom det faktum att man har varit rätt ute, inte bara i migrationspolitiken, utan också med exempelvis försvaret och polisen.

Men det går inte att komma ifrån att det är de andra partiernas tillkortakommanden som har öppnat upp för denna unika möjlighet att marschera från outsider till största parti på bara två mandatperioder.

När man dessutom konsekvent vägrar inkludera partiet i politiska uppgörelser så vet missnöjda väljare precis vilka de inte (!) kan skylla på. Vi kan alltså räkna med att SD får minst 25 procent i valet 2018, i synnerhet som Moderaterna inte klarar av att lansera sig som en kraftfull, Sverigevänlig konkurrent. Den övre gränsen vågar jag knappt tänka på, eftersom växtvärken medför vissa organisatoriska problem.

Jag ser mycket fram emot att makthavarna ruskas om ordentligt, men problemen vi har framför oss förblir enorma, oavsett valresultat. Förutom den demografiska problematiken har vi en mycket polariserad samhällsdebatt och en mer eller mindre hjärntvättad offentlig administration.

Tråkigt lär det inte bli i alla fall.