Warning: Trying to access array offset on value of type null in /home/samtiden/public_html/wp-content/themes/15zine/library/core.php on line 3790

Warning: Trying to access array offset on value of type null in /home/samtiden/public_html/wp-content/themes/15zine/library/core.php on line 3791

I socialisternas Venezuela ser vi nu hur människor letar efter mat i soptunnorna. Inflationen rusar, miljoner människor tros ha lämnat landet, demonstranter skjuts på öppen gata och demokratin urholkas.

Det bör framhållas att Venezuela aldrig var något paradis. När Hugo Chávez och hans socialistparti vann presidentvalet 1998 var det redan ett korrupt land med provocerande klasskillnader. Att många fattiga venezuelaner satte sitt hopp till Chávez är förståeligt och hans regering badade i oljepengar under mer än ett årtionde, vilket givetvis stärkte ekonomin.

Det stora problemet är och har varit just korruptionen. När Chávez konsoliderade sin makt ett par år efter millennieskiftet hade Venezuela mycket blygsamma 2,5 poäng av 10 möjliga på Transparency Internationals ranking. Sedan dess har läget försämrats ytterligare och landet ligger idag på 1,7 av 10 (eller 17 av 100 med den nya skalan).

Sammanfattningsvis – en katastrof, vilket inte är ingen slump. Chavisternas ekonomiska politik har präglats av stark statlig styrning, reglerade priser och reglerad handel, vilket har skapat enorma incitament till smuggling och olika former av ekonomisk brottslighet.

Kriminalitetens utveckling liknar korruptionens, det har gått från illa till etter värre. Under de senaste åren har huvudstaden Caracas avancerat till Latinamerikas eller till och med världens farligaste stad med 122 mord per 100.000 invånare och år. Mexico City har 8,4.

Ett flertal svenska media skildrar eländet mer eller mindre utan dimridåer. Men man talar lite tyst om att detta tills nyligen, enligt den latinamerikanska vänsterns egen utsago, skulle föreställa en strävan mot det tjugoförsta århundradets socialism. Uttrycket på spanska (”socialismo del siglo xxi”) genererar en halv miljon träffar på google och handlar direkt eller indirekt om utvecklingen i Venezuela.

Även den svenska vänstern har uttryckt sitt gillande för Hugo Chávez, han kallade ju sig socialist, förolämpade USA och frotterade sig med storheter som Robert Mugabe och Fidel Castro. När Chávez avled 2013 skrev Göran Greider en uppskattande krönika om hans politiska gärning och trodde att ”var och en med hjärtat bara litet till vänster … sörjer hans bortgång”. Verkligen?

Supportar återfinns i alla fall i Vänsterpartiet i form av Hans Linde och Ali Esbati. ETC:s ledarskribent Kajsa Ekis Ekman har till och med önskat sig en svensk Hugo Chávez. Varför har vänstern alltid otur när de ska försöka förstå utrikespolitik?

Man får blunda med båda ögonen för att undgå att se att dagens problem grundlades under Chávez tid vid makten. Det gäller, bland annat, politiseringen av valmyndigheten, den usla ekonomiska politiken, den hejdlösa vanskötseln av det statliga oljebolaget PDVSA och sammanblandningen av statens och de styrande politikernas resurser. Strax före sin död skuldsatte Chávez landet för att köpa röster inför presidentvalet, som han alltså vann.

Just Kajsa Ekis Ekman triumferade 2015 när oppositionen vann parlamentsvalet, vilket hon såg som ett bevis på att demokratin fungerade, och hon uppmanade kritiker att ”tänka om”.

Utvecklingen sedan dess borde snarare ha fått Ekis Ekman att tänka om. Chávez efterträdare Nicolás Maduro har via den regimtrogna Högsta Domstolen gjort vad han kan för att inskränka parlamentets makt. Det aktuella valet av en ”konstitutionerande församling” är i realiteten en manöver som kommer att göra det folkvalda parlamentet helt maktlöst.

Så nej, socialism i det tjugoförsta århundradet var inte så lyckat det heller. Om man bygger etthundraett hus efter varianter på samma ritning och alla rasar, är det inte dags att överge själva konceptet då?