Det är tragiskt att se hur minoriteter kidnappas av politiska krafter i en ideologisk kamp mot familjen och grundläggande normer. Jag var en av få riksdagskandidater som höll bokbord på den allra första Pridefestivalen, 1998. Nu luras deltagarna att manifestera något annat än lika rättigheter.
Den traditionella familjen, som i tusentals år varit samhällets minsta och samtidigt starkaste byggsten, har i modern tid utmanats. Av två skilda anledningar. Dels har de som tillhör sexuella minoriteter kunnat hävda sig i takt med att välståndet blivit gott, och visst är allt annat orimligt än att människor ska kunna älska den man älskar.
Men dels, och samtidigt, har den traditionella familjen utmanats av ideologiska skäl av socialister och vänsterliberaler. Det är tragiskt att de vänsterradikala krafter som vill förgöra familjerna kunnat ta sexuella minoriteter som gisslan i kampen mot normer och traditioner som skapar trygghet och stabilitet.
Festivalen ”Pride” har kidnappats av vänsterradikaler som gjort den till ett sexualpolitiskt jippo snarare än en manifestation för allas lika människovärde.
Om detta har jag skrivit i den färska antologin Haveriet (Realia). I kapitlet ”Normlösa subkulturer formar inget samhälle” beskriver jag hur en minoritet utnyttjas i radikala syften av dessa vänsterkrafter.
”Heteronormen, som den kallas, präglas inte bara av tvåkönade relationer utan också av tvåsamhet. I västvärlden har kärnfamiljen med mamma-pappa-barn länge varit den mest stabila normen för att uppnå trygghet. Familjen har varit den minsta och mest grundläggande byggstenen i samhällsgemenskapen.
Vänstern vill slå sönder familjen och använder sexuella minoriteter som verktyg för att nå sitt mål. För mig framstår den sympati för minoriteterna som vänstern vill påskina inte särskilt hederlig. Man är inte vänligt sinnad när man utnyttjar någon för att uppnå en egen agenda – krossa familjen. Eller ”död åt familjen”, som Gudrun Schyman uttrycker saken.
Men om minoriteter ska kunna bli respekterade, måste inte gamla normer om familj och tvåsamhet avvisas? Är det inte vad som krävs för att homosexuella ska känna sig hemma? Mitt svar är tveklöst, nej. Minoriteter behöver normer minst lika mycket som majoriteten. Kanske till och med mer.
Om man kastar ut normerna med badvattnet, står vi tomhänta och har inte längre någon aning om hur vi ska relatera till varandra, vare sig vi är det ena eller andra. Sådan osäkerhet skapar oro och rädsla, vilket drabbar minoriteter hårdast.”
Jag frågar mig i boken: varför utmanas då normerna? Varför är de så kontroversiella för vänstern och många liberaler?
”Normtänkandet är provocerande eftersom det inte är förenligt med den sorts rättighetstänkande som alltmer kommit att dominera samhällsdebatten. Vägledande i denna vänsterradikala politisk filosofi är att enbart se till rättighet för människor, aldrig skyldigheter. Genom att utgå från att rättigheterna är oinskränkta kan man utmåla sig själva eller grupper som ”offer” för andras fördomar, när man inte får det man vill. Då är deras rättighet kränkt.
De sociala normer som är förankrade i århundraden av erfarenheter utgår däremot från att medborgare ska ta ansvar för sig själv och omgivningen. Eftersom normer inrymmer en samhällssyn som balanserar rättigheter och skyldigheter, har normer kommit att betraktas som konservativa värderingar. Så var det inte i exempelvis den tidiga arbetarrörelsen. För såväl partiets framträdande intellektuella som Nils Karleby och partiledaren Per Albin Hansson var det självklart att man skulle göra sin plikt, innan man krävde sin rätt.
Genom att skjuta minoriteter framför sig och utmåla dem som offer för normer skapar sig rättighetsfundamentalisterna ett psykologiskt övertag. Den som är ett offer är det synd om, och då blir det svårare att säga emot. Paradoxalt nog bygger denna manipulativa härskarteknik på att radikalernas konservativa meningsmotståndare faktiskt följer ett normsystem som utgår ifrån att den som är svag och utsatt inte ska motarbetas, utan hjälpas.”
Om Pride skriver jag:
”Min invändning mot gayfestivalen Pride är givetvis inte att man manifesterar för alla människors fri- och rättigheter, utan på bristande respekt för majoritetssamhället. Själv har jag kunnat följa den gradvisa förändring som skett från första Pridefestivalen 1998 till de stämningar och attityder som präglar arrangemanget numera.
Pride kan exemplifiera hur ett nytt totalitärt förhållningssätt smyger sig på vårt samhälleliga samtal. Den som inte till etthundra procent ställer upp på det Pridearrangörerna anser vara rätt blir utestängda enligt devisen, ”Antingen är ni med oss, eller emot oss”.
Nu har självfallet arrangörer av privat verksamhet ingen skyldighet att bejaka alla, men att utmåla dem som inte håller med som fiender man varken ska respektera eller samtala med är intolerant. Man är helt enkelt inte intresserad av att försöka förstå den andres bevekelsegrunder. Detta är ett tydligt totalitärt beteende som står i strid med grundläggande demokratiska normer.”
Här finns en ondskefull underström jag vill varna för:
”Det som gör utvecklingen så förrädisk är att det är företrädare för olika minoriteter som börjat tillämpa totalitära metoder gentemot majoriteten. När företrädare för en minoritet agerar aggressivt ursäktar många beteenden som vore oacceptabla om de tillämpats av majoriteten mot minoriteter. Man ser därför inte likheterna med 1900-talets historia där ingen fick säga emot när Lenin 1917, Mussolini 1922 och Hitler 1933 tog makten för att skapa nya, totalitära samhällen på skiftande ideologisk grund.
Minoriteter kan självfallet avvika från normer, men är det så klokt att acceptera alla sorters avvikelser från de normer som vuxit fram i Sverige och den kristna västvärlden?
Dessa metoder, som minoriteter nu använder kan, om man inte ser upp, bli en språngbräda för exakt motsatsen till den tolerants som de normkritiska önskar.”
Därför är det viktigt för konservativa att hålla isär begreppen när man tar strid mot denna radikalism. Det är den radikala politiken, de totalitära tendenserna och viljan att undergräva familjen och normerna som är fienden, inte minoriteterna.