Som sakernas tillstånd är nu kommer IS-terroristerna att återvända och sannolikt obekymrat kunna vandra omkring på våra gator. Den oprofessionella hanteringen av hela frågan är ytterst olycklig.
Vi känner sedan länge till att minst 300 ”svenskar” har rest från Sverige för att ansluta sig till ”Den islamiska staten” eller andra terrornätverk. Ungefär hälften av dessa tros ha återvänt men det svenska rättsväsendet har visat sig vara allt för svagt för att straffa de som uppenbarligen tillhört terrorsekten IS med otaliga bestialiska mord på sitt samvete och dessutom förstört oersättliga kulturarv i Mellanöstern.
Förre inrikesministern Anders Ygeman uttalade sig för inte så länge sedan att Sverige inte kunde kriminalisera medlemskap i terrororganisationer då det skulle strida mot skyddet för föreningsfriheten i Regeringsformen (RF), d.v.s. en av våra grundlagar.
Jag påpekade i en tidigare krönika att det visst fanns möjligheter att på visst sätt inskränka föreningsfriheten med ett enkelt riksdagsbeslut då det i ”normala fall” krävs att ett förslag till grundlagsändring skall ”vila” i minst 12 månader innan beslut tas, alternativt att 5/6 av riksdagens ledamöter röstar för en föreslagen grundlagsändring.
Enligt RF 2 kap, 20-21 §§ kan föreningsfriheten begränsas i lag med ett majoritetsbeslut i riksdagen. Enligt 21 § får en begränsning i föreningsfriheten endast göras för att, som det heter, ”tillgodose ändamål som är godtagbara i ett demokratiskt samhälle”.
Det är konstitutionsutskottet som i ett sådant läge skall uttala sig om kriterierna för ett majoritetsbeslut är uppfyllda. Jag har svårt se att förbud mot medlemskap i eller samröre med en terrororganisation inte skulle vara godtagbart i ett demokratiskt samhälle. Den folkliga förankringen för en sådan synpunkt torde vara överväldigande. Det talas om behovet av blocköverskridande överenskommelser och om det är någon fråga där man borde kunna enas över partigränserna så är det väl denna.
Problemet med dagens terrorlagstiftning är bland annat att bevissvårigheterna är näst intill oöverstigliga. Dels skall objektiva bevis företes avseende ett grovt ”allmänt brott” såsom mord, grov misshandel, grov skadegörelse, sabotage m.fl. Dessutom skall rent subjektiva rekvisit uppfyllas där den misstänkte skall visas ha ”haft för avsikt” att; sätta skräck i befolkningen, otillbörligt påverka offentliga institutioner eller destabilisera grundläggande politiska, konstitutionella, ekonomiska eller sociala strukturer.
Redan att bevisa de objektiva rekvisiten – t.ex. mord – avseende en person som deltagit i IS våldsverksamhet i Mellanöstern innebär av lätt insedda skäl stora problem. Att dessutom bevisa att vederbörande hade onda avsikter enligt ovan är ju näst intill omöjligt. Av dessa skäl har endast någon enstaka person dömts för terrorbrott i Sverige. Lagstiftningen får därför ses som i stort sett verkningslös!
Att kriminalisera och straffbelägga medlemskap i en terrororganisation har skett i ett antal länder men naturligtvis inte i Sverige. Men svårigheterna att bevisa sådant medlemskap är också uppenbara. IS och andra terrororganisationer är ju inte direkt att jämföra med herrklubbar, Lions m.fl. som har prydliga medlemsmatriklar.
Av ovan angivna skäl är det därför nödvändigt att kriminalisera ”beröring” med terrororganisationer eller nätverk. Visst, även ”beröring” och ”terrororganisation” är begrepp som måste definieras men här måste man ge åklagare och domstolar större utrymme än normalt att tolka och tillämpa lagstiftningen enligt den teleologiska principen, d.v.s. ändamålet med lagstiftningen.
Enligt uppgift har kurdiska styrkor tillfångatagit tre ”svenskar” som deltagit i IS härjningar. Sannolikt kommer dessa terroranfrätta personer att i sinom tid utlämnas till Sverige.
Med anledning av dessa uppgifter intervjuades Morgan Johansson som numera är såväl inrikes- som justitieminister i den svenska regeringen. Han svävade mer än vanligt på målet och mumlade om ”tuffare tag”, ”kompetensteam” mm samt att kommunerna skulle få ett starkare stöd från staten. Nu hade man minsann också tillsatt en utredning som skulle bli klar ”redan” 2018. Det hela var väldigt löst och luftigt och dessutom väldigt senkommet.
På direkt fråga vad som rent konkret kunde göras mumlade Johansson om lagföring av de som kunde bevisas ha begått brott.
Vi har sett ovan att bevissvårigheterna är formidabla och att vi därför inte med nuvarande lagstiftning kommer att kunna åstadkomma i stort sett någonting. Vidare skulle enligt Johansson det ske en mer effektiv ”övervakning” av vissa personer eller ”återvändare” som dessa grova brottslingar eufemistiskt kallas ungefär som Bibelns ”den förlorade sonen” som gladde sin far genom att återvända till ”hemmet”.
Det skall bli mycket intressant att se hur Sverige kommer att agera om nu de tillfångatagna IS-terroristerna utlämnas. Som sakernas tillstånd är nu kommer de sannolikt att obekymrat kunna vandra omkring på våra gator! Detta vet Morgan Johansson, han är inte korkad, och därför hans mumlande och avsaknad av konkretism. Den folkliga stormen kommer att bli kraftfull när så sker. Vi får se hur regeringen skall ta sig ur detta slukhål.
Den oprofessionella hanteringen av hela frågan är ytterst olycklig och visar inte endast på oförmåga utan även på en rädsla för vad en skarpare terrorlagstiftning skulle kunna få för konsekvenser med tanke på vissa muslimska organisationer i Sverige som har nära kopplingar (”samröre”) med våldsbejakande extremism för att använda ord som våra svenska politiker ofta svänger sig med.
Det är beröringsskräcken för Islam som spökar, men även om mördare inom islamistiska terrororganisationer som IS ofta skriker Allahu Akbar (”Gud är större”) innan de skär halsen av oskyldiga människor, kan inte hävdas att en inskränkning i föreningsrätten på sätt föreslagits ovan är föranledd av religiösa skäl utan riktad mot de som i religionens namn utför obeskrivliga grymheter.