I Almedalen visade sig en grupp nazister, vilket väckte stor uppmärksamhet i medierna. Och fortsätter göra det. I sin DN-kolumn har journalisten Margit Silberstein i veckan reagerat starkt utifrån sin egen familjs historia och angriper hårt dem som tonat ner Almedalsbesöket av denna grupp och dess betydelse, ja, till och med förlöjligat gruppen.
Silberstein har all anledning att vara starkt känslomässigt berörd av referenser till vad som hände hennes familj – den utplånades i Förintelsen, massmordet iscensatt av Nazityskland.
Men jag vänder mig emot att Silberstein likställer några svenska extremister med hela Tyskland under de 13 årens diktatoriska styre av nationalsocialisterna. I makt och förmåga finns inga som helst liknelser mellan de båda. Snarare försöker extremisterna göra sig kända just genom att använda referenser till det obeskrivligt avskyvärda som nazistregimen gjorde.
I den meningen går Silberstein denna grupp till mötes. De demoniseras på ett sätt de inte ”förtjänar”. Att göra motsatsen, förvägra nutida efterapare relevans förminskar inte nazismens historiska brott.
Deras budskap, som är antidemokratiskt och rasistiskt, ska naturligtvis avvisas – med demokratiska metoder, det vill säga med argument. Om extremisterna tar till våld ska de fängslas, på samma sätt som jihadister och vänsterextrema, som alla har det gemensamt att de avvisar vår demokrati och yttrandefrihet.
Silbersteins inlägg väcker en viktig fråga om hur man ska hantera tendenser till att demonisera nutida inslag som gör anspråk på historiska referenser. Även om känslor är ärliga och ska respekteras som känsloreaktioner hos individen, ger känslor dålig vägledning om hur rationell politik ska utformas. Att känslomässigt demonisera fasansfulla händelser och deras gärningsmän omöjliggör en förnuftsbaserad analys och argumentation.
Ett sätt att förhindra demonisering är att förlöjliga dem som vill framstå som starka och farliga. När det i sommar skedde som kommentarer till Almedalen var det inte första gången. Jag minns när komikern Mel Brooks på 1980-talet gjorde sin långfilm ”To Be or Not to Be” som också blev teateruppsättning på Broadway och musikvideo där Brooks rappar utklädd till fhürern.
När Mel Brooks intervjudes i NBC 60 Minutes förklarar han att han i hela sitt vuxna liv försökt ge igen mot ondskan. ”Hitler stod för idén att man kunde sätta judar i koncentrationsläger och döda dem. Hur ger du igen mot den mannen?”, frågar Brooks och svarar, ”Du tar ner honom genom att göra honom till ett åtlöje … Om du kan få folk att skratta åt honom, då tar du poäng på honom. Att få världen att skratta åt Hitler har varit min livsuppgift”, summerar Brooks.
Och han gick ju faktiskt i fotspåren efter en annan komiker, Charlie Chaplin, som redan 1939 förlöjligade Hitler i filmen ”Diktatorn”.
Budskapet är att de extrema antidemokraterna som en gång hade stor och förödande inverkan på människors liv, inte ska få prägla våra liv idag. I vår tid. Att skämta om och driva med sådana personer och idéer är ett sätt att förhindra att de igen får något inflytande.
När nu många medier gör tvärtom – lyfter fram dem som ett betydelsefullt fenomen i svenska samhället – går man deras ärende.
Samhällsdebatten borde handla om hur de många misskötta fögderierna i välfärdsstaten ska fungera bättre, och vilka av de demokratiska partierna som har de rätta svaren och borde leda staten. Det är kring sakfrågor politiken borde fokusera. Inte sidofenomen i vår tid, vilka referenser till historien de än vill göra. De saknar betydelse och deras antidemokratiska idéer är förkastliga.