Regeringen försöker sprida två motstridiga budskap samtidigt om migrationspolitiken. Till vänsteraktivister antyds att gränserna ska öppnas igen. Till en bredare väljarkår meddelas att de som fått avslag på asyl ska lämna landet. Vilket gäller?

Utbildningsminister Gustav Fridolin (MP) och nye migrationsminister Heléne Fritzon (S) deltog igår i demonstrationen vid Medborgarplatsen där migranter med asylavslag kräver att få stanna. Genom sitt deltagande signalerar statsråden att de inte stöder den egna regeringen och att kursändring till öppnade gränser är att vänta.

Detta budskap riktas till vänsteraktivister och myndigheter. Polisen utför därför inte inre gränskontroll på demonstranterna och verkställer därmed inte heller avvisningsbeslut. Vid Medborgarplatsen är vi alltså tillbaka i sommaren 2015 då det hette att Sverige skulle ta emot alla som vill komma, ”här bygger vi inga murar”.

På annan plats i Stockholm framträdde samtidigt statsminister Stefan Löfven (S) med rakt motsatt budskap. Han sa i Älvsjö att det måste vara så att de som får nej på sin asylansökan ”ska lämna landet.”

Regeringen spelar alltså med opinionerna på båda sidor. Man försöker blidka både dem som vill ha öppna gränser och dem som vill ha reglerad och minskad invandring.

Sådant brukar kallas bedrägeri.

Det är också märkligt att statsråd tillåts demonstrera mot den egna regeringen. Hur långt har statens förfall kommit när regeringen blivit en lekstuga för mediekåta politiker som vägrar ta ansvar för någonting?

Det går mot anarki.

Så här blir det när politiker ska genomföra den politik som verkligheten kräver, men som politikerna själva i själ och hjärta är emot eftersom de drömmer om en utopisk framtid där inga gränser finns i en kosmopolitisk värld.

De borde söka sig bort från politiken till filantropi.

Och överlämna politiska makten till dem som har en ideologisk syn som stämmer överens med vad verkligheten kräver. Det goda är inte det enkla. För konservativa är det naturligt att demokratiska stater har gränser och att rätten över landet ligger i medborgarnas händer. Inte i ett gatans parlament där de demonstranter som skriker högst får bestämma.

En välfärdsstat med omfattande förmåner kan bara fungera om samhällskontraktet upprätthålls, vilket betyder att rättigheter bara kan krävas när skyldigheter uppfylls. Landet tillhör dem som byggt det, inte folk i andra delar av världen.