När kriminella attackerar akuten, vad säger det om Sverige?

Det är känt att blåljuspersonal angrips när de åker in i vissa förorter. Istället för att regeringen ser till att kväva dessa klansamhällen, sprider sig det aggressiva beteendet ut i det svenska samhället. Sjukhus blir nu attackerade. Läkare och sjuksköterskor måste ha skydd av polis och väktare för att kunna göra sitt jobb.

Ett 40-tal personer tog sig tidigare i veckan in på Karolinska sjukhuset och vandaliserade akutmottagningen innan de hamnade i slagsmål med polis.

Utvecklingen har eskalerat. Förra året slog man vid Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg larm genom en studie som visar att sjuksköterskor inom traumasjukvården allt oftare utsätts för hotfulla situationer på sjukhuset. Det uppstår konflikter mellan patienter och sjuksköterskor om exempelvis medicinering. Även fysiskt våld förekommer. Verbala hot är vanligare, men fysiskt våld förekommer också, framgår av studien.

Sjuksköterskor vid Malmö sjukhus kan berätta om liknande situationer. ”De senaste två tre åren har bilden ändrats totalt”, säger Marie Jensen om att kriminella och deras anhöriga och ”entourage” är fullständigt respektlösa och väldigt hotfulla mot sjukvårdspersonal på sjukhuset.

Sverige tillåts bli det nya Mellanöstern. Hoten, våldet och kriminaliteten bereder ut sig i det offentliga rummet, till synes utan att politiker i regering och riksdag gör någonting. Det är väl förmodligen att betrakta som rasistiskt att vara emot denna utveckling.

Känslan av otrygghet sprider sig snabbt, ja, av någon anledning i ungefär samma takt som migrationen fortsätter till Sverige från utomeuropeiska länder.

Paulina Neuding har tidigt skrivit om den nya otryggheten i de offentliga rummen, som på bibliotek, och bemött invändningar från politiker och journalister som hänvisar till att brottsstatistiken inte bekräftar den oro som allmänheten förmedlar.

”Ökad otrygghet behöver, för det första, inte lämna några djupare avtryck i brottsstatistiken överhuvudtaget. Att bibliotekarier och ambulanspersonal möter hot och våld i jobbet har förmodligen en marginell effekt på statistiken. Ändå är förskjutningen allvarlig. Attackerna mot räddningspersonal är unika i vårt lands historia.

För det andra räcker det inte att titta på statistik över brott som begås, för att förstå hur tryggheten utvecklas över tid. Man måste också ta hänsyn till vilka skyddsåtgärder människor vidtar för att undvika brott, och hur sådana skyddsåtgärder kan tänkas påverka statistiken. (…) Om ambulanspersonal kan utföra sitt arbete ostört i ett kvarter där man tidigare har mött stenkastning, kan det bero på att Sverige har blivit tryggare. Eller också kan det bero på att man eskorteras av polisbilar.”

Sedan hon skrev detta för två år sedan har läget bara försämrats. Inget av de gamla partierna tar otryggheten på allvar. Man låter sig nöjas med att väktare sätts in vid sjukhus.

Men vad säger detta Sverige, om vårt samhället? Ska vi alla medborgare snart tvingas anlita vaktbolag för att kunna gå ut på stan?

Här krävs en grundlig debatt om tryggheten i samhället, om hederliga medborgares rätt att äga det offentliga rummet. Utvecklingen går otvetydigt mot att de kriminella tar över allt mer. Makthavarna, som själva sitter bakom ett växande säkerhetsskydd, bryr sig inte om att förorter, bibliotek, sjukhus, köpcentrum (som Femman i Göteborg) tas över av ligister.

De enda som kan ändra på denna utveckling är svenska folket – genom att rösta bort de som negligerar utvecklingen och rösta för de som vill ta krafttag mot laglösheten.