I det offentliga rummet är det hittills ganska få som visar mod när vänsterliberaler attackerar, lika ovanligt är kurage när nationalstatens vedersakare ifrågasätter de nationellas moral.
För mig är en stor personlighet en människa som kan genomskåda lögner och vinklingar, som dessutom offentligt går till rätta med de charlataner som vägrar acceptera en annan verklighetsbeskrivning än deras egen. Det är ingen nyhet att jag så här långt håller Donald Trump högt och som kvalificerar som kandidat till denna sällsynta skara – det senaste utspelet är ett exempel. Han tog bladet från munnen och fördömde de vänsterliberaler som tog sig friheten att inte endast störa en tillståndsgiven demonstration i Charlottesville i Virginia, han lyfte fram deras våldsexcesser vars syfte är att skrämma oppositionen till total tystnad och passivitet.
Så länge Trump går till rätta med våldet som påstås grassera bland patrioter och understryker sin avsky mot nazister och rasister får han PK-mediernas sympati, men när han påpekar att alla som deltog i den tillståndsgivna demonstrationen inte tillhör buset blir han återigen paria. När han fortsätter med att fördöma vänsterns våld utbryter panik och hatet från PK-media når nya höjder.
I all propaganda finns en regel som är grunden för framgång och som vänsterliberaler utnyttjar till fullo. Kritisera alltid din motståndare. Attackera med frenesi och utmåla patrioter som en ondskefull fiende, en veritabel djävul. Missa inte ett tillfälle att kränka och mobba din vedersakare genom att alltid förknippa dessa i dina ögon vedervärdiga avgrundsfigurer, som inte förtjänar någon barmhärtighet, med den bild av ondskan du själv har formulerat i oändliga propagandaoffensiver. Använd alla medier för att inte missa något offer för din hjärntvätt. Repetera, repetera, repetera tills ingen kan värja sig. Börja tidigt, eftersom barnen är lätta att påverka.
Samma vänsterliberaler använder med viss framgång knepet att förminska de egna bristerna eller felgreppen. De kritiserar aldrig sin fiendes fiende och blundar när de gör bort sig rejält. Alla som kritiskt granskar vänsterliberalernas framfart kan inte annat än vämjas inför övergreppen.
Om Hillary Clinton varit president hade en kanonad av svavelosande fördömanden flödat ur hennes vassa tunga. Hon hade kallat hela evenemanget för en nazistdemonstration och fördömt alla som protesterade som rasister, som anhängare av KKK. Vänsterns utbrott utan tillstånd och bortom lagen hade inte alls tagit med i talet. Kanske hade hon nämnt deras närvaro som en sund protest från antirasister, motdemonstranter som endast ville värna demokratin genom att bekämpa frihetens fiender. Hon hade helt i linje med PK-medias retorik beskyllt alla nationalister för att en ung man körde in i flera bilar och som gjorde att en person fick sätta livet till, en oförsvarlig handling som endast kan lastas den som utfört den, men som omvandlas till en kollektivskuld.
Av egen erfarenhet från en rad demonstrationer till stöd för Karl XII kan jag med säkerhet poängtera att de flesta nationalister som träffades i Charlottesville inte deltog för att ställa till bråk och de var inga extremister, de var patrioter som opponerar sig mot globaliseringens baksida. De ville demonstrera mot vad de uppfattar som ett övergrepp mot sina förfäder, sin ödesgemenskap.
I USA startade uppladdningen som ledde till Charlottesville med en våg av nedmontering av statyer som representerade USA:s historia som en kontinent i huvudsak befolkad av WASP:s. Vetskapen om att den park som har en staty över sydstatsgeneralen Robert E Lee och som bar hans namn fick ett nytt namn, ”frihetsparken”, fick missnöjet att växa och detta fortsatte när besked kom om att statyn av Robert E Lee skulle tas ned. Har inte patrioter i USA rätt att manifestera sitt missnöje med detta i en demokrati utan att utsättas för extremvänsterns våldsexcesser? Ska inte polisen skydda en tillståndsgiven demonstration?
Tro inte att vänsterliberaler i Sverige ryggar för samma övergrepp på Sveriges historia, på våra förfäders ansträngningar, offer. Svenska patrioter har all anledning att se händelserna i USA som ett dystopiskt framtidsscenario.