Det kan vara så att statsministern tidigt visste om säkerhetsläckaget på Transportstyrelsen men insåg att ett offentliggörande skulle leda till politisk skandal och ge oppositionen ett formidabelt tillhygge. Därför ladets locket på.

Statsminister Löfven hyllas på sina håll för sin ”hantering” av första akten i Transportstyrelsedramat. Ja, till och med Stockholms bisarra biskop Eva Brunne har på det mest uppseendeväckande sätt deltagit i hyllningskören. Gamla framträdande socialdemokrater som Ingvar Carlsson och Göran Persson ställer lojalt upp som man plägar göra inom den maktfullkomliga socialdemokratiska rörelsen. Den armviftande Göran Greider, som gärna vill framstå som en oberoende vänsterman, lade sig snabbt i korgen när husse röt till.

Kommunisten Jonas Sjöstedt har uppenbarligen drabbats av privatiseringsspöket i sömnen. Nu skyller han IT-skandalen inom Transportstyrelsen på Alliansen som en gång i tiden godkände outsourcing inom offentlig sektor. Snacka om att försöka vrida strålkastarljuset bort ifrån vad det egentligen handlar om.

Stefan Löfven hänvisar ofta till förhållanden som han inte har en aning om. Nu var det ”konstitutionen” han hänvisade till och det låter förstås högtidligt och förtroendeingivande för den fåkunniga allmänheten. Två ministrar hade enligt Löfven begärt sitt entledigande och mycket riktigt, enligt Regeringsformen (RF) kapitel 6, § 8 ”skall” ett statsråd entledigas om han eller hon begär det. Statsministern har ju enligt RF full frihet att såväl tillsätta som entlediga statsråd. Nu slapp statsministern att ”avskeda” Anders Ygeman och Anna Johansson då de själva tog sin Mats ur skolan. Men vad hade detta egentligen med saken att göra annat än att Löfven rent formellt slapp att smutsa sina händer?

Om vi nu för ett ögonblick håller oss till konstitutionens mer relevanta delar kan vi notera bland annat följande:

Enligt RF:s första kapitel ”utgår all makt i Sverige från folket.” Detta är ju i realiteten delvis en illusion men tvivelsutan är riksdagen rikets högst beslutande organ.

Riksdagen skall granska rikets styrelse och förvaltning (RF 1:4) och regeringen ansvarar inför riksdagen (RF 1:6). Ett uttryck för riksdagens formella suveränitet är möjligheten att rikta en misstroendeförklaring mot enskilda statsråd inklusive statsministern. Om en majoritet av riksdagens ledamöter röstar för ett misstroende måste det eller de statsråd som berörs entledigas. Om misstroendet avser statsministern avgår regeringen.

En viktig konstitutionell princip i Sverige är att regeringen är ett kollektiv under statsministerns ordförandeskap. Regeringen svarar således kollektivt för beslut som tas.

Av praktiska och organisatoriska skäl sorteras förvaltningsmyndigheter in under olika departement och där departementschefen har att ge ramarna genom regleringsbrev mm samt följa och övervaka myndighetens arbete. I ideala fall har departementschefen kunskaper och erfarenheter från de verksamheter respektive myndighet bedriver. I Sverige har dock denna till synes självklara princip inte fullt ut vunnit burskap. Det är alltså så att de statliga förvaltningsmyndigheterna (som Transportstyrelsen) formellt lyder under regeringen och inte under något enskilt departement! Löfven, eller hans rådgivare rättare sagt, läser ”konstitutionen” som faen läser Bibeln. I vilket syfte? Naturligtvis för att skydda statsministern.

Statministerns och de närmast berörda statsrådens ”berättelser”, där flera haft information under lång tid om ”haveriet” men där informationen enligt uppgift inte nått statsministern och regeringen, är helt enkelt inte trovärdiga. Berättelserna är sammantaget en amsaga.

Min tro är att det gick till på följande vis;

1) Ett antal ministrar, inklusive statsministern, kände till Transportstyrelseskandalen i ett tidigt skede. Men man insåg att ett offentliggörande skulle leda till politisk skandal och ge oppositionen ett formidabelt tillhygge. Locket lades på!

2) Om kodyngan ändå skulle flyta upp senare skulle man kunna hävda att åtgärder vidtagits av Säkerhetspolisen och Försvarsmakten och där det skulle kunna ”konstateras” att ingen eller ytterst ringa skada skett och att allt nu var frid och fröjd, ”business as usual”.

3) Statsministern skulle hållas utanför hanteringen. Om frågan behandlats på ett regeringssammanträde hade man enligt RF 7:6 varit tvungna att föra protokoll vilket man för död och pina ville undvika. Man höll som aporna för ögonen och öronen, man hade ingenting sett och ingenting hört och hoppades på det bästa.

4) Det kan inte uteslutas att regeringsrepresentanter varit i kontakt med den åklagare som lättvindigt, och mot praxis, gav den sparkade generaldirektören för Transportstyrelsen, Maria Ågren, möjlighet att slippa undan med ett strafföreläggande och böter för att undvika en publik brottmålsförhandling i domstol.

5) Först när SVT och Dagens Nyheter avslöjade strafföreläggandet insåg Löfven att det inte gick att fortsätta på den inslagna vägen.

6) Möjligen skulle konstitutionsutskottet så småningom kunna kasta ljus över denna härva men det tar tid att få dess bedömning och dessutom har KU inga sanktioner att ta till.

Allt pekar på att det korrekta och rättsenliga subjektet för en misstroendeförklaring är statsminister Löfven.

Tyvärr förefaller allianspartierna sakna viljan, modet och orken att ta över regeringsansvaret trots att makten serverats på ett silverfat. Bättre än så är inte alliansen.

Om detta stämmer har Löfven inte endast visat förakt för folkviljan, han har dessutom försökt föra det svenska folket bakom ljuset samt genom sina åtgärder vunnit så mycket tid att allianspartiernas tövan riskerar att splittra dem ytterligare. Gud hjälpe oss!