I Sverigedemokraternas barndom ställde de aktiva sig en rad frågor som rappt skulle besvaras, exempelvis om vår nationella opposition överensstämmer med grundläggande demokratiska värdena.
Mot bakgrund av massmedias lögner och vinklingar, tillsammans med sjuklöverns demonisering av den nationella oppositionen ställde vi frågan om det fanns något grundläggande fel med vår svenska demokrati och vari i så fall det bestod av. Svaret blev ja, den var och är i flera avseenden ideologiskt politiskt stelnad, därom vittnade bl.a. det växande ”politikerföraktet”: de etablerade partierna och deras advokater inom media förlorade alltmer av folkets förtroende.
Vi såg Sverigedemokraterna som den politiska kraft som hade möjlighet att vitalisera demokratin.
Vi ställde oss frågan om nationalismen (som ideologi och politisk viljeinriktning) är förenlig med ett demokratiskt styrelseskick och de demokratiska värdena. Varför har nationalismen kommit i vanrykte och starkt misstänkliggörs i Sverige liksom i övriga europeiska demokratier?
På 1800-talet var ju liberaler och andra demokrater nationalister i Europa, men på 1920- och 30-talen med fascismens och nazismens framväxt och maktställning blev nationalismen uppfattad som auktoritär och odemokratisk.
För att erbjuda en frihetlig nationalism började vi torgföra en sameuropeisk nationalism som måste vara för folkstyre, alltså fundamentalt demokratisk och ha sin grund i folkets vilja och strävan.
Vi ansåg det intellektuellt och moraliskt ohederligt när man ständigt ville koppla nationalism till fascism och framför allt till nazism. Detta var för oss viktigt att klart påvisa i debatten, som vi förde internt i brist på för oss oppositionella tillgängliga mediekanaler.
Varför är de etablerade demokratiska partierna, i synnerhet kommunisterna och socialdemokraterna, internationalistiska i sin ideologiska grundsyn och politiska viljeinriktning under slagord som ”internationell solidaritet”? Kommunister och socialdemokrater är som (ursprungliga) marxister ideologiska internationalister. ”Proletären har inget fosterland. Proletärer i alla länder förena eder”, heter det ju i Karl Marx och Frederich Engels Kommunistiska manifestet av år 1848.
De borgerliga partierna är ju ivriga anhängare av marknadsekonomi och frihandel, varav följer att också de har en internationalistisk inriktning. Socialdemokraterna har i stort anslutit sig till marknadsekonomin och frihandeln.
Vill de ytterst – i ett något längre tidsperspektiv – upplösa de traditionella nationalstaterna? Ja, det är inbyggt i deras ideologi, blev således en kortversion av vårt svar.
Vad var då vår inställning till rasism? Ett vanligt svar, som de flesta ställde sig bakom, var att rasism i nazistisk bemärkelse är moraliskt helt förkastlig. Rasism som begreppet avvändes systematiskt för att avfärda den nationella oppositionen och försöka få den att upphöra, varvid vi i denna veva fördjupade vår diskussion om demokrati och vad som är rasism.
Vi frågade oss varför rasismen fördöms så starkt med övervägande moraliska argument? Vårt enkla konstaterande var att man ständigt identifierar rasism med nazism eller på 1980-talet med den sydafrikanska rasåtskillnadspolitiken, apartheid. De har omoraliska konsekvenser och innebär förnedring av människor beroende på deras rastillhörighet.
Vilka var det viktigaste politiska argumentet som framfördes mot rasism (eller det som kan tolkas som rasism)? Att besvara den frågan sågs av oss aktiva som viktig för att utforma vår opposition. Vi sammanfattade kärnan i våra motståndares synsätt och värderingar i frågan och kom fram till att rasismens politik medför ett våldförande på människornas personliga valfrihet, exempelvis vid val av samlevnadspartner, vilket innebär en auktoritär och totalitär statsapparat som är oförenlig med både människans värdighet och grundläggande demokratiska fri- och rättigheter.
Finns det en inbyggd rasism i den konsekventa nationalismen? Eller med andra ord: Förutsätter en nationalistisk politik ett visst mått av rasism? Och leder nationalism till rasism? De tidiga Sverigedemokraterna svarade att så var fallet med nazismen som tog klart avstånd från demokrati och var renodlat auktoritär.
Men detta gällde inte den frihetliga, sameuropeiska nationalismen såvida man inte menade att hävdandet av nationell kultur, västerländska värderingar och civilisation var ”rasism”, i så fall enligt oss en mycket godtycklig och i sak irrelevant definition av rasism.
Dessa frågor och svar är inget jag kommit på i brådrasket, det är referat från den diskussion inom den tidiga Sverigedemokratin som av vissa kallas för partiets ”bruna” förflutna. Det är anteckningar från en argumentationsträning som arrangerades av det parti som idag är riksdagens tredje största. Vi fick lära oss att försöka förstå våra meningsmotståndare och vässa våra argument – kunskap eller upplysning är vägen framåt.