Konservatism kontra nationalism

Konservatismen kan inte göra ensamt anspråk på nationalismen. Jag vill dock i denna text hävda, att nationsförsvaret är ett självklart konservativt värde, som nu är viktigare än någonsin.

I diskussioner med de få inom de borgerliga partierna, som fortfarande vill associera sig med begreppet konservativ, kan man ibland få höra, bland annat i ett försök att distansera sig från Sverigedemokraterna, att nationalismen inte skulle vara konservativ.

När jag sålunda gav ut en bok om svensk konservatism (Svenska konservativa profiler, Realia 2017), som starkt betonade nationens betydelse, var jag beredd på denna kritik från s.k. borgerligt håll (termen borgerlig är så inexakt, att man närmast tvekar att använda den, men man är samtidigt tvungen i brist på bättre).

I en recension kom denna kritik till uttryck. Peter J. Olsson, chefsstrateg för Moderaterna Syd och borgerlig skribent, skrev i Svensk tidskrift:

”Däremot är det en personlig vinkling av konservatismen och man gör ett misstag att tro att konservatism i allmänhet eller för den delen svensk konservatism är liktydigt med nationalism. Att nationalism kan kopplas samman med i stort sett vilken ideologi som helst, inte minst liberalismen som födde den, vet vi från historien.”

Olsson kallar sig nog, av döma av hur han undertecknar, hellre ”borgerlig” än konservativ, men känner uppenbar sympati för konservatismen, och tycker att jag överdriver det nationella inslaget.

Först kan påpekas, att jag tar upp en mängd andra frågor än nationen i min bok – allt från miljö till konstitutionell teori finns med. Men visst finns ett tydligt nationalistisk inslag och detta får här kritik, trots att det inte alls är någon extrem variant av nationalism som framställs. Också en måttfull nationalism blir tydligen för mycket.

Förvisso, det kan finnas en konservativ kritik mot alltför radikal nationalism som kan ha sitt berättigande. Nationalismen har understundom haft imperialistiska och chauvinistiska inslag. Nationalismen har också under vissa perioder slitit sönder fungerade multietniska statsbildningar; typexemplet här är Österrike-Ungern. Man kan erinra om de underbara litterära skildringar om förlorad mångfald av Joseph Roth eller Stefan Zweig.

Den första förekomsten av ordet nationalism på svenska finns dessutom i en kritik mot en uppflammande finsk nationalism. En annan rimlig kritik är, att nationalismen i centralistisk anda under vissa perioder undergrävt regionala kulturer, ett exempel som kan nämnas är Italien vid enandet. Vidare har det funnits problematisk nationalism, som förnekat Europatanken, och som inte insett att de europeiska nationerna också är en del av en övergripande europeisk identitet.

Men min bok handlar inte om detta. Utan de konservativa profiler som där omskrivs, lyfts fram för att de skall inspirera ett försvar av Sverige, en nation med urgamla anor, en nation som hotas av den fullständiga rotlösheten, draperad i den utopistiska drömmen om det universalistiska, mångkulturella lyckoriket – ett Babels torn för vår tid.

Ett argument från påstått konservativ håll mot nationalismen, är att det skulle vara ett modernt påfund; ibland hävdas det, att den skulle uppstått i samband med franska revolutionen eller där omkring. Problemet är att detta väsentligen är en teoretisk konstruktion, hämtad från marxistisk teori, som skymmer det väsentliga.

Som nationalismforskaren Anthony D. Smith visat i många fina böcker har den moderna nationalismen etniska rötter. Redan i antiken fanns en klart utvecklad tendens, att tänka i termer av folk, och varje noggrann Bibelläsare vet hur viktigt folkbegreppet är i de heliga texterna. Ett sådant synsätt betonar kontinuiteten, snarare än brottet.

Vidare kan det ibland påstås, att nationalismen inte framhävs av konservativa tänkare.

Förvisso, det är riktigt, att Edmund Burke, som ofta kallas konservatismens fader, inte gör något stort nummer av massinvandring från tredje världen eller utrerad globalisering. Men dessa frågor var heller inte på dagordningen. Burke hade ingen möjlighet att ta ställning till dessa frågor. Däremot försvarar han den urgamla ordningen från revolutionärers försök, att omkullkasta nationen. Och vad är det egentligen för en ordning han försvarar? Ja, det är en brittisk ordning, med sina karaktäristiska särdrag.

Dessutom månade han särskilt om irländarnas rättigheter, som han som född irländare särskilt förstod. Jag anser därför inte att det är märkligt, att anse att nationalistiska slutsatser ligger inherent hos Burke. Hos en konservativ tänkare som Carl von Savigny, som systematiskt framställde ett försvar, för varje nations rätt, att utveckla sina egna lagar, efter sitt eget sinnelag, blir denna logik ännu tydligare.

När man betraktar den svenska konservativa historien blir det nationalistiska inslaget ännu tydligare. Hans Järta utformade 1809 års regeringsform efter specifikt svenska traditioner. Erik Gustaf Geijers göticism är välbekant. Bland sekelskiftets konservativa blir denna betoning ännu starkare, och hos Rudolf Kjellén kan man tycka att den går för långt, att den närmast blir till en religion (han saknade också tydlig religiös övertygelse, som kunde ge de rätta proportionerna åt hans nationalism). Det är alltså, menar jag, helt omöjligt att skriva en korrekt historia över svensk konservatism, som inte starkt betonar det nationalistiska inslaget.

Idag är detta tydligare än någonsin, när den etablerade nationen starkt håller på att undergrävas. Det tydligaste tecknet på detta är massinvandringen, men nationen attackeras också ideologiskt. Klassisk svensk kultur och svenska traditioner ifrågasätts i utbildningsväsendet, i tidningar och i många kulturyttringar. Här måste ett försvar till.

Det är förvisso korrekt, att konservatismen inte ensamt kan göra anspråk på nationalismen. Nationalismen har haft en så genomgripande betydelse, att alla ideologier under någon period påverkats av den. Liberal nationalism var en av 1800-talets viktigaste strömningar, och det är inte helt gripet ur luften, att påstå att DDR var ett exempel på socialistisk nationalism.

Men nationalismen är utan tvivel en viktig beståndsdel av konservatismen, och vår tid bjuder dagliga exempel på detta.