Det var ovanligt hårda ord som USA:s president Donald Trump riktade mot diktaturen i Nordkorea igår. Förut har västvärlden tassat försiktigt kring den perversa regimen. Eftersom angreppet var planerat är det troligt att det ingår i en storpolitisk plan tillsammans med Kina.

Det märks tydligt att Donald Trump var förberedd och avsåg att framföra det starka uttalandet. Nordkorea ”kommer att mötas av eld och raseri som världen aldrig skådat” om inte regimen slutar hota USA. Det framgår också av att Vita huset meddelar att uttalandet var planerat tillsammans med nye stabschefen, general John Kelly och andra säkerhetspolitiska rådgivare.

Nordkorea bröt omedelbart mot denna röda streck som Trump dragit, genom att idag rikta nya hot och särskilt peka ut en möjlig attack mot USA:s bas på Guam i Stilla havet.

Västvärlden har i årtionden försökt blidka nekrokratin i Nordkorea (staten styrs formellt av den 1994 avlidne, evige store ledaren Kim Il Sung). Bill Clinton betalade ut miljardbelopp i ett avtal som Nordkorea sedan bröt. Obama gjorde ingenting.

Skälet har varit att Kina inofficiellt har backat upp regimen. Landet är ju ett bevis på att USA och väst inte kunde besegra kommunismen på Koreahalvön på 1950-talet. Kina har därför låtit landet hållas, även om man säkert inte gillat det sätt som landet styrts.

Nu kan Kina till slut ha kommit till insikt om att situationen är ohållbar. Om Kina har uppmanat Trump att höja tonen, så ger det Kina ett skäl att gå in och avsätta Kim Jong-Un och tillsätta en Kinalojal regim på samma sätt som man gjort i Hongkong.

Då kan Kinas statsledning utmåla sig som hjältarna som räddar världen från ett kärnvapenhot.

Världen måste agera mot Nordkorea, och vad vore då mer logiskt än om stormakterna kom överens om hur det ska ge? Tillsammans borde det inte vara någon svår sak att avsätta den lilla kretsen kring Kim Jong-Un. Den har bara en enda vän: Kina. En vän som borde ha fått nog nu.