Anna Kinberg Batra har visserligen inte stärkt förtroendet för Moderaterna, men tappet för partiet beror i grunden på en feg politisk strategi och helt oklar ideologisk riktning. Och dessa aspekter är långt viktigare än vad partiledaren heter.
Moderaterna hade stöd av 33,4 procent av väljarna i SCB:s mätning i november 2011. Nu i augusti 2017 visar opinionsmätningarna att partiets väljarstöd har halverats, till runt 16 procent.
Så klart leder det till fullständig panik i partiet. Tusentals moderater kommer att förlora maktpositioner och sina löner och arvoden nästa höst, om inget dramatiskt händer.
Men varför skulle Moderaterna få behålla sina positioner, när de inte har någon politik?
Detta är demokratins absoluta tjusning: Ingen som har makt sitter säkert.
Många glömmer att demokrati i grunden är brutal. Jag har alltid Winston Churchills valförlust i juli 1945 i minnet. Andra världskriget i Europa hade precis vunnits – till stor del tack vare Churchill personligen. Men brittiska folket ville se framåt, inte belöna den som just räddat nationen.
Demokrati ger folket makten att kasta ut regeringar och välja nya. I USA var folket förra hösten trötta på slätstrukna och köpta politiker, därför valde man en affärsman som nu bryter alla tabun.
Moderaterna var ett konservativt parti som blev ett intresseparti för näringslivet. Redan på 1940-talet tappade man sin ledande ställning på ickesocialistiska sidan och i riksdagsvalet 1970 fick partiet bara 11,5 procent av rösterna. Men sedan valdes Gösta Bohman, då 69 år gammal, till partiledare. Han vitaliserade partiets ideologiska kurs och gifte ihop marknadsliberalism med konservativa värderingar. Detta mitt under det vänsterradikala 1970-talet. Mediekritiken var enorm, men Bohman vann väljare. Många väljare.
Under Fredrik Reinfeldt plockades åter de konservativa ansatserna bort, för att enbart bygga på en makroekonomisk vetenskaplig analys. Att Anders Borg som finansminister hade denna utgångspunkt var naturligt, men när Reinfeldt lät precis allt tolkas utifrån ett sterilt teknokratisk synsätt förlorade partiet sin själ. Många socialliberaler har anslutit sig till Moderaterna sedan 2003 då Reinfeldt tog över, inte minst ungdomsförbundet låter ofta mer vänsterliberalt än konservativt. Det gör att spänningen mellan de ”vilande” konservativa värderingarna och dagens partiaktiva personer är stor.
Anna Kinberg Batra har inte kunnat hantera denna spänning i en tid där de konservativa värderingarna vaknat till liv i folkdjupet sedan det vänsterliberala experimentet med öppna gränser tappat dragningskraft som en följd av det katastrofalt misslyckande resultatet i form av ökad otrygghet, kriminalitet, sämre välfärd och polarisering i samhället.
Hjälper det då att byta ut Anna Kinberg Batra? Nej. Moderaterna måste erkänna att uppgörelsen med Miljöpartiet om i praktiken öppna gränser från 2011 var förödande för Sverige. Bara om man erkänner att man haft kolossalt fel, kan man börja formulera något nytt och mer hållbart. (Det var ju just där Reinfeldt gjorde rätt 2003, han erkände att tidigare skattesänkarstrategi för höginkomsttagare varit i grunden fel.)
Kommer inte en ny partiledare att kunna göra detta? Nej. En ny partiledare i nuläget får samma mandat som AKB. Det är partiet som kollektiv som måste sätta ner foten om politiskt vägval. Det brukar ske genom idéprogram. Eller som i Reinfeldts fall, efter en valkatastrof då ledaren får fria händer. Ett partiledarbyte i Moderaterna i höst, innebär förmodligen inget av detta. Då blir det i praktiken bara ett nytt namn och ett nytt ansikte på valaffischerna. Ungefär som när Centerpartiet under valåret 1998 bytte från Olof Johansson (som avgick självmant) mot Lennart Daléus. Det gick inte så bra…
Moderaterna måste bestämma sig för vilken politik man står för. Om man ska fortsätta tävla om att vara mest vänsterliberala, anpassa sig efter vad medievänstern och kulturvänstern kräver. Eller om man ska plocka fram sina konservativa värderingar. Om man ska stå för kosmopolitisk utopism eller nationell realism.
När man bestämt sig om ideologisk färdriktning i en turbulent värld och i många stycken ny verklighet, måste man bestämma sig för vilken taktisk linje man ska inta. Ska man fortsätta låta C och L styra i vänsterliberal riktning, eller ska man på ett smidigt sätt lösgöra sig från de snäva banden för att inta en friare roll i riksdagen?
Först efter strategiskt nytänkande och taktisk omorientering kommer val av partiledare. Vem kan göra detta?
Att vända på turordningen, och först utse person och sedan välja strategi och taktik är inte optimalt. Men om man inser att personfrågor bara är en tredjedel av nödvändig förnyelse, kanske det kan gå.