Kraftmätningen mellan den fria världen och dess tidigare fiende, kommunismen, har flera likheter med dagens globala konflikt mellan väst och islam. Idéhistorikern Lars F Eklund går igenom dem, liksom de skillnader som också finns.

Några av oss minns den kraftmätning som under decennier pågick mellan den fria världen och kommunismen, den kraftmätning som i sin senare fas kom att kallas för det kalla kriget. Finns det någon som till äventyrs inte länge minns kommunismen, eller som är för ung för att ha sett den i verkligheten, så rekommenderas en läsning av Kommunismens svarta bok (Harvard, 1999).

Bland dem som minns den fria världens kraftmätning med den globala kommunismen så är det säkert flera som noterat en hel del likheter mellan den tidens konflikt och den situation som nu råder mellan den fria världen och den världsomspännande islamismen. Anmärkningsvärda likheter. Men en del av de skillnader som finns mellan då och nu är minst lika viktiga att reflektera över.

Med islamism menas i detta sammanhang alla försök att förverkliga islams principer i samhällslivet med hjälp av de medel som politiken och dess förlängning – i von Clausewitz mening – erbjuder. Först om likheterna.

Då som nu fanns det terrorgrupper som försökte skapa skräck och osäkerhet i den fria världens folk. Då var det Brigate Rosse, Baader- Meinhofligan och liknande grupper. Nu är det Al- Qaida, Al Aqsa – martyrernas brigader med flera.

Då som nu fanns det en anledning till att de inte kunde eller kan bemötas som blott ett rent polisiärt problem, nämligen att de fungerar som avantgarde eller spjutspets för en mycket större struktur av rörelser, organisationer, institutioner och stater, ett globalt nätverk i grunden inspirerat av en gemensam världsåskådning . De är som toppar på ett isberg. Dessa terrorgrupper kompletteras nu som då av större grupper av militär karaktär som utöver rena terrorhandlingar också har ambitionen att lägga under sig terrritorium. Då var det till exempel Khmer Rouge och Sendero Luminoso . Nu är det till exempel IS , Boko Haram och Abu Sayaaf -gerillan.

Då som nu stöddes dessa terrorgrupper massivt och i hemlighet av stater och institutioner inom stater. Då huvdsakligen Warzawapaktsländer, nu olika muslimska stater.

Då var kommunismens kamp mot den fria världen internationellt organiserad i Komintern, Kominform och Warzawapakten, nu är det Organisationen för islamiskt samarbete, OIC, med 57 medlemsstater som företräder Ummah och utmanar den fria världen på den globala scenen, såsom i FN. OIC är en organisation som trots stora ekonomiska och militära muskler är nästan okänd här och nu.

Precis som kommunistiska organisationer då visar islamistiska organisationer nu en betydande fingerfärdighet i att utnyttja den fria världens rättssstatliga principer om organisationsfrihet, mötesfrihet, religionsfrihet och så vidare för att främja den egna agendan. Samtidigt avser man att helt undanröja rättstaten i västerländsk mening så fort man kommit till makten, då för att ersättas av folkdomstolar, Gulag och proletariatets diktatur, nu för att ersättas av Fiqh, sharialagar och dhimmistatus för minoriteter.

Nu som då finner sig den fria världen i en permanent antagonistisk situation av binär karaktär. Den befinner sig i en antagonistisk situation för att den blivit utsedd till motståndare, och inte kan dra sig ur den situationen på grund av den andra sidans ideologiska ställningstaganden. Man befinner sig alltså i en ”vi och dom”- situation som man inte valt, utan blivit placerad i. Du kanske inte är intresserad av revolutionen, men revolutionen är intresserad av Dig, som en sovjetledare uttryckte det.

Vad avser kommunismen var situationens antagonistiska karaktär uppenbar så snart de leninistiska teserna om klasskrig, kapitalismens undanröjande, proletariatets diktatur och så vidare var formulerade. Vad avser islamismen uttrycks antagonismen i uppdelningen av världen i Dar al Islam – fredens hus- och Dar al harb – krigets hus- beroende på om området styrs av islams lagar eller inte. Uppdelningen gjordes redan på 700-talet av Abu Hanifa och andra på basis av Muhammeds erövringståg på 600-talet.

Situationen är binär i den meningen att en demokratisk rättsstat enligt den fria världens principer och en stat baserad på sharialagar helt enkelt är oförenliga storheter. Man har antingen en riktig rättsstat – eller sharia.

Både kommunismen och islamismen präglas i grunden, ideologiskt och till följd av historiesyn, av en permanent expansionism. Den kommunistiska internationalen hade världsrevolutionen på menyn och såg den som ett skeende bestämt i förväg av historiens drivkrafter. Islamismen emotser naturligtvis den dag då hela världen äntligen – i deras ögon antagligen återigen- skall styras enligt Allahs vilja uttryckt i Islams lagar. Det går att ingå kortsiktiga avtal, pakter, Hudna och liknande, men det yttersta målet är nu som då inte förhandlingsbart. Precis som konflikten med den fria världen bestod så länge kommunismen var en levande kraft, så består islamismens utmaning så länge islamismen finns kvar som politisk kraft. Detta kommer inte att vara slut i och med att Islamiska staten krossas.

Nu som då finns en stark tendens bland många i den fria världen att inte se skogen för alla träd. Pluralismen och mångfalden inbördes bland den fria världens utmanare, på kommunismens tid främst manifesterad i skillnaden mellan Moskvatrogna och maoister, inom islamismen främst manifesterad i konflikten mellan shia och sunni, kan lätt komma att blanda bort korten vad avser huvudkonflikten, då man väljer att se separata orelaterade problem där det i själva verket handlar om olika facetter av samma fråga. Ty oberoende av skillnaderna mellan Moskva och Peking var det ingen skillnad mellan deras synsätt vad avser den fria världens slutliga öde.

På samma sätt råder det knappast någon väsentlig skillnad mellan shia- och sunnidoktriner om hur historien kommer att sluta för det vi kallar den fria världens del.

En avslutande likhet mellan då och nu är att det för islamismen såväl som för kommunismen är kristendomen som i sista hand är huvudmotståndaren. Bakom kommunisternas prat om klasskamp, kapitalism och bourgeoisie, liksom bakom islamisternas prat om västerländsk dekadens, kolonialism och korruption, döljer sig ett veritabelt hat mot kristendomen som de med rätta betraktar som sin svåraste idémässiga motståndare på grund av den Gudssyn, världsuppfattning och människosyn den står för.

Förstörelse av kyrkor, mord på präster och troende och hindrande av fri trosutövning står alltid på menyn när kommunismen eller islamismen får råda. Kommunismens och islamismens delade hat manifesterades på är märkligt sätt vid mordförsöket på St Johannes Paulus II, som enligt de flesta bedömare genomfördes av en turknationalistisk islamist i samverkan med säkerhetstjänster i det kommunistiska östblocket.

Så mycket om likheterna mellan den fria världens utmanare nu och då. Men det är inte de enda intressanta likheterna i sammanhanget. Sådana finns också när det gäller hur många inom media, kultur, akademi och politik – främst till vänster, men inte bara där – förhåller sig till situationen.

En sådan likhet är den uppenbara beredvilligheten, eller till och med viljan, att blunda för att en konflikt eller utmaning alls existerar, eller i alla fall för dess egentliga karaktär.

Många kommer nog ihåg hur man i Sverige gärna beskrev det kalla kriget som en kamp mellan ”stormakterna”, i en värld möblerad med stormakter och småstater som kämpar om makt, resurser och så vidare. Lite som om Rudolf Kjellén spökade på hjärnkontoren. Beskrivningen av det kalla kriget som en ideologisk kraftmätning mellan frihet, demokrati, rättstat och mänskliga rättigheter på ena sidan, totalitarism, diktatur och massmord på den andra, stod verkligen inte högt i kurs i det officiella Sverige på 60- och 70-talen. Men det var ju så det var.

På samma sätt är det många som idag gärna vill prata om sanktionspolitiken mot Iran, Irakkriget, Israel-Palestinakonflikten med mera som separata konflikter, utan att beakta hur alla dessa problem på olika sätt marinerar i islamismen som globalt fenomen. Islamismens utmaning mot den fria världen finns, och utmaningen är av ideologisk natur. Det handlar om världsåskådningar i konflikt. Inte om stormakter – eller civilisationer.

En annan likhet mellan nu och då är det ständiga förnekandet av att utmanarens tillkortakommanden och brott har något alls med den aktuella världsåskådningen att göra. Många minns hur det bedyrades att Moskvarättgångarna, Gulag, The Killing Fields, Stasi, etcetera, var avvikelser som inte hade något med riktig kommunism att göra. Man använde till och med ett nytt ord – realsocialism – som beteckning på verklighetens kommunism i ett försök att hålla kommunismen som ideologi obefläckad. På samma sätt får vi nu ständigt höra att halshuggningar, sexslaveri, månggifte och brända kyrkor inte har något alls med islamism eller ”verklig islam” att göra, trots att motsatsen är alldeles uppenbar för var och en som kan lite historia.

Nu som då försöker man tysta kritik genom att fula ut kritikerna. Då hördes ropen om McCarthyism och häxjakt så fort kritik riktades mot kommunismen, nu skallar islamofob och till och med rasist när någon kritiserar islam eller islamismen. Media lämnar nu som då sitt eget specifika bidrag genom att ständigt underrapportera då kommunismens och nu islamismens brott, medan den andra sidans överträdelser förvandlas till epos.

Då var Guernica med rätta på allas läppar, medan massakern i Paracuellos 1936 då kommuniststyret i Madrid lät mörda tusentals civila – präster, fotbollsspelare, författare, advokater och hemmafruar – aldrig nämndes överhuvudtaget. Song My–massakern 1968 är med rätta ökänd, men Hue-massakern samma år då nordvietnamesiska kommunister mördade hundratals, varav en del brändes levande, har inte en kotte hört talas om.

Gammelmedia har en del i dessa obalanser även nu. Många har noterat saken. När en excentrisk amerikansk pastor i Södern bränner en Koran är det en stor nyhet, men när islamister bränner kyrkor i Nigeria, Egypten, Aceh, Irak eller Pakistan så får det knappt en rad. Media behandlar islamistiska brott som den svenska polisen behandlar mängdbrott. Man noterar pliktskyldigast och lägger åt sidan.

En avslutande likhet är också att nu som då vimlar det av ”fellow travellers” i den fria världen. Särskilt tänker man då på alla dem som säger ”självklart tar jag avstånd från våldet, men…..”. På samma sätt som inte alla ”röda” ville ha proletariatets diktatur, så vill självfallet inte alla muslimer ha ett nytt kalifat. I alla fall inte IS-versionen. Många av dem hyser dock sympatier, då de i grunden har samma världsåskådning och slutliga mål. Detta gör att de, även om de inte direkt ställer sig i antivästliga lägret, nu som då kan vara mycket svåra att mobilisera för att motverka hoten mot den fria världen. Och då som nu har det visat sig att steget från sympati till aktivism kan gå väldigt fort.

När man ser likheterna mellan hur många till vänster i media, kultur och politik förhållit sig till kommunismen respektive förhåller sig till islamismen, så är det svårt att frigöra sig från ett intryck av att dessa grupper alltid stöder den fria världens motståndare. Oavsett vad de står för.

Hur förklarar man annars dessa gruppers tystnad inför islamismens hållning på områden som jämställdhet, hbtq, kulturens frihet och så vidare? Därför att de vill den fria världens undergång, hur det än går till? Femtekolonnarna mitt ibland oss.

Efter att ha identifierat alla dessa likheter mellan den fria världens kraftmätningar med kommunismen respektive islamismen kan det vara på sin plats att fästa uppmärksamheten på några betydande skillnader som det finns anledning att reflektera över.

Den första av dessa är, att medan kommunismens internationella organisationer som Kominform och Warzawapakten hade ett tydligt gensvar i NATO och andra organisationer, så existerar det idag ingen organisation för att svara upp mot OIC, Organisationen för islamiskt samarbete.

Den fria världens demokratiska rättsstater som bygger på idéarvet från Rom, Katolska kyrkan och Upplysningen har idag överhuvudtaget ingen åskådnings- och principbaserad samarbetsorganisation. En sådan är nödvändig för att kunna möta OIC politiskt, ekonomiskt och kulturellt. Notera att detta gäller lika mycket för dialog och samarbete som för konfliktfyllda situationer. En sådan organisation skulle till exempel med kraft kunna ställa kravet att kyrkor, synagogor och självständiga universitet skall ha samma frihet i OIC:s medlemsländer som moskéer och koranskolor har i den fria världen. Men nu finns den inte.

En annan skillnad är att kyrkan inte längre riktigt verkar klara av att ta den ideologiska ledarroll som man tog i kampen mot kommunismen, såsom under 80- talet den protestantiska kyrkan i DDR men allra främst den Katolska kyrkan med Johannes Paulus II i spetsen. Under de senaste decennierna har sekularisering, förvirring, religiös analfabetism och skandaler eroderat kyrkans potential som samhällelig kraft i stora delar av den fria världen. Det innebär att den fria världens idémässiga immunförsvar är kraftigt försvagat.

Samtidigt står kristenheten under en sorts attack från militant sekularism, som vill förvisa all kristen religion från det offentliga rummet och samtalet. Delar av den fria världen verkar på ett sätt som närmast är suicidalt beröva sig själva sin största tillgång. Vi behöver en ny Johannes Paulus, i meningen en som tar den idémässiga ledartröjan i situationen. Om inte annat så för att framöver slippa behöva en ny Jan Sobieski.

Den tredje och sista skillnaden är att nu till skillnad från under kampen mot kommunismen, så har vi i den fria världen låtit islamisterna skapa territoriella enklaver inom våra egna länder där den demokratiska rättstatens normer är satta på undantag och delvis ersatts av sharianormer implementerade genom social kontroll. Nog för att många miljöer och institutioner var – och är – infiltrerade av kommunistsympatisörer. Men det hade varit helt otänkbart med hela områden i den fria världen där man tolererat att man brutit sig ur samhället och, så att säga, upprättat proletariatets diktatur lokalt.

Om dessa nya islamiserade enklaver kommer att tillåtas fortsätta växa, bli fler, sätta rötter och alltmer mäla sig ur de stater de växer inom är en fråga av avgörande betydelse för hur utmaningen från islamisterna till sist skall sluta. Nu ser det inte bra ut.

Lars F Eklund