Ett ökat kulturellt intresse för våra närmaste grannar i Norden och Europa skulle kunna stärka vår egen identitet och är därför något oönskat inom kulturvänstern. Men nu har något så anmärkningsvärt hänt som att ett nytt verk om nordisk litteratur kommit ut.

I en tid av pseudokosmopolitism och tomt svärmande för främmande kulturer är den svenska kulturen i själva verket mer inskränkt än på länge. Detta visas bland annat av det falnade intresset för andra nordiska språk och annan nordisk litteratur. Ett nytt, fint praktverk om nordisk litteratur kan förhoppningsvis väcka några själar.

Under det moderna genombrottets dagar utgjorde Skandinavien ett litterärt system, där man läste, diskuterade och inspirerades av varandras litteratur. Georg Brandes i Danmark, Henrik Ibsen i Norge och August Strindberg i Sverige förhöll sig till varandra. Det är nu en svunnen tid. I den svenska skolan är det viktigare, att ha rätt värdegrund än, att kunna läsa andra nordiska språk. Om något enskilt verk, såsom Karl Ove Knausgårds internationellt uppmärksammade Min Kamp, når en större svensk läsekrets, är det alltid i översättning.

Vad beror det på? I dessa tider av multikulturellt svärmande för allt utländskt borde väl intresset för annan nordisk litteratur nå nya höjder?

Tyvärr fungerar det inte så. Ett intresse för övriga Europa, och ännu mer för övriga Norden, kan stärka den egna identiteten och är därmed inget som prioriteras. Det svenska, rätt uppfattat, är en del av en större nordisk och europeisk identitet.

Vidare, kan sägas, att många multikulturalister bara är intresserade av främmande kulturer på ett abstrakt plan, som en del i en universalistisk vision, om en värld utan gränser. Om de verkligen intresserade sig för dem, och förstod hur främmande de var, skulle denna vision kanske utmanas. Få är därför de multikulturalister, som verkligen har djupgående kunskaper om främmande kulturer.

Hur som helst, ett nytt verk har utkommit, Nordens litteratur (Studentlitteratur 2017, red: Margareta Schönstrom och Richard Pettersson). Händelsen är i sig anmärkningsvärd.

Nordiska eller skandinaviska litteraturhistorier är mycket ovanliga, och det är förvisso inte så märkligt med tanke på hur de akademiska ämnesgränserna ser ut. Litteraturvetenskapen ägnar bara ett förstrött intresse åt övrig nordisk litteratur. Att den senaste skandinaviska litteraturhistorien kom ut i Tyskland, där ”Skandinavistik”, studiet av de skandinaviska språken och kulturerna, utgör ett eget ämne, kan man med denna logik också förstå.

En akut fråga för varje sådant verk är emellertid, hur Norden skall avgränsas. Då litteratur är ett språkligt medium vore en språklig utgångspunkt egentligen naturlig. Litteratur på svenska, norska och danska måste självklart vara med, men, om man har ett historiskt perspektiv, också isländska och färöiska. Alla dessa språk är släkt med varandra och kunde en gång ömsesidigt förstås. Denna litteraturhistoria går längre än så, och inkluderar också litteratur på finska, grönländska och samiska. Eventuellt är det sista en politiskt korrekt eftergift, då det verkar förbjudet att någonstans förtiga samernas kultur numera, men jag skall inte klaga – jag medger, att allt detta intresserar mig. En geografisk avgränsning har också fördelen, att fånga upp de täta svensk-finska band som funnits, trots språkgränser.

De olika kapitlen har olika författare, vilket väl är helt rimligt, då knappast någon kan vara expert på ett så omfattande område. Det som varje framställning förlorar på detta är frånvaron en enhetlig röst, och de olika författarna har helt olika fokus.

Ulf Teleman, en av våra mest erfarna och kända språkvetare, som bland annat ledde arbetet med Svenska akademins grammatik, inleder med en mycket välskriven och kunnig översiktsartikel i klassisk stil över de nordiska språken.

Litteraturvetaren Lars Lönnroth fortsätter med en artikel om den äldsta litteraturen från runstenarna till boktryckarkonsten, med ett särskilt fokus på hans specialområde, den isländska litteraturen. Också detta är i traditionell stil med fokus på de stora, betydelsefulla verken och deras sammanhang, dock utan att för den skull vara blind för de stora linjerna. Särskilt uppskattar jag hans behandling av övergången från det råa hedniska Island med sitt klansamhälle till en kristet, begynnande rättssamhälle, som kommer till så fint uttryck i Njals saga, ett tema som är särskilt aktuellt i dag med rättssamhällets erodering och klansamhällets återkomst.

Därefter sker något slags generationsväxling. Fokus förflyttas något till de litterära miljöerna, den litterära produktionen och litteraturens roll i samhället – vad man kanske sammanfattningsvis kunde kalla litteratursociologi. En fördel med detta, är att en del litteratur, som oförtjänt blivit undanskaffad i marginalerna, får mera utrymme. Jag tänker här särskilt på den religiösa litteraturen; Haquin Spegel och Thomas Kingo, för att ta två exempel, tillhör våra stora klassiker på rent litterära meriter.

Bakgrunden sväller för det mesta inte heller ut mer än, att de stora namnen och verken ryms i framställningen. Den kan alltså i viss utsträckning användas som en inledning till den nordiska litteraturens största klassiker, för den som söker något slags kanon. Visst finns i vissa av bidragen en del kulturradikala klichéer, som till exempel ett överdrivet och oproportionerligt fokus på s.k. kvinnolitteratur, samt några helt överflödiga politisk-korrekta markeringar. Men på det hela taget ger det en god överblick över den nordiska litteraturen, som jag tror kan ge något för de flesta – från de som är totala nybörjare till de som är litteraturentusiaster sedan länge.

Man kan bara hoppas, att den får läsare och kan verka identitetsstärkande i pseudokosmopolitismens tid.