Dynamiken i de tidiga rörelserna mot stor invandring var ingalunda enkelriktad och extrem. Här fanns stora ideologiska skillnader mellan dem som var demokrater och dem som inte var det, även om man var inriktad på samma sakfråga.

Redan när jag kom in in kampen för en förändrad migrationspolitik i början av 1980-talet i det som skulle bli Sverigedemokraterna bemöttes vi av etablissemanget med fientlighet och moraliska avståndstaganden genom att ständigt beskyllas för ”rasism” och ”utlänningsfientlighet/invandrarhat”.

Mot denna bakgrund försökte vi förstå orsaken, som har att göra med den i vårt samhälles bärande kristna etik med dess kärleks- och barmhärtighetslära eller med den opinion som formades efter vänsteroffensiven 1968.

Detta betydde att de vi skulle påverka att ändra inställning till migrationspolitiken hade följande grundläggande värderingar och synsätt:

• Enligt kristen etik eller moral kan man inte avvisa hjälpsökande från utlandet, ty då saknar man ”kärlek” och ”barmhärtighet”.

• En övertygad demokrat vill verka för FRIHET (från förtryck), JÄMLIKHET (mellan alla människor, oavsett nationalitet eller samhällsställning) och en övertygad demokrat eftersträvar dessutom BRODERSKAP (uttryckt i begreppet SOLIDARITET) mellan alla människor oberoende av nationella gränser.

Varken en kristen eller övertygad demokrat kan enligt dessa synsätt avvisa flyktingar, ty att avvisa verkligt behövande flyktingar vore att svika de demokratiska värdena.

Det var kunskapen om hur migrationspolitiken motiverades som gjorde att majoriteten av de aktiva inom SD:s föregångare förstod att denna politik måste ändras. Skälen var främst nationalekonomiska och arbetsmarknadsmässiga, både materiella och sociala. Att inte erbjuda någon hjälp till flyktingarna, såg vi som omöjligt att försvara, men Sverige skulle hjälpa flyktingar till fristad och asyl i sina närområden.

Till skillnad från det nationalsocialistiska NRP och den korporativistiska Nysvenska Rörelsen bekände sig majoriteten av aktiva inom Sverigedemokraternas föregångare till demokratin och då kunde vi logiskt sett inte gå emot att flyktingar, oavsett vilka de är och varifrån i världen de kommer, fick fristad i sina geografiska närområden med svenskt stöd. Flyktingar som flydde med välgrundad fruktan för sina liv (som utgör en rännil av de människor som rört sig över gränserna) undan krig och elände skulle få hjälp i sina närområden av det fredade Sverige som på 1980-talet hade en för tiden mycket hög allmän levnadsstandard.

Men vår linje i flyktingfrågan fick inget gehör. Vi utmålades ändå som demokratiskt icke trovärdiga. Alla migrationspolitikens kritiker förklarades som ”odemokratiska”, ”rasistiskt”, ”utlänningsfientligt”, ”extremt nationalistiska” och likställdes med Nazityskland.

Innebörden av detta blev att vi uteslöts ur den demokratiska gemenskapen och fick alla de inom vår demokrati verkande politiska partierna till fiender. Ty, fick vi inpräntat, demokratin kan endast acceptera dem som står för gällande migrationspolitik. Detta även om demokratin – så länge de demokratiska fri- och rättigheterna upprätthålles – inte lagligen kan straffa personer och organisationer för deras åsikter, så kan man utesluta dem från etablerade politiska arenor och från massmedia.

Allt detta tvingades vi göra klart för oss. In i det sista kunde vi inte ge oss hän åt fruktlösa illusioner om att ”folket”, dvs ens egna sympatisörer, kan ändra på förhållandena. Vi fick erfara ständiga missräkningar, som ledde till antingen hopplöshet eller förtvivlan och allmänt hat mot hela (det demokratiska) samhället. Är det konstigt att unga som mötte detta motstånd radikaliserades?

Jag såg med egna ögon frustrationen i många unga aktivisters ögon, även om jag insåg att detta spelade etablissemanget i händerna. Vi beslutade oss för att ändå verka för en ansvarsfull migrationspolitik inom ramen för demokratin. Alla som läser mina krönikor vet inser att jag står för en demokratisk nationalism.

En effekt av den utfrysning vi utsattes för blev att antalet arenor (före internets genombrott) som vi kunde agera på minskade. Och för en del blev fiendes fiende en vän. Detta betydde ingen värdegemenskap i grundläggande ideologiska frågor, det var endast en reaktion mot ett förtryck som slog blint mot alla som kritiserade migrationspolitiken. Att omvandla detta till ett ”nazistiskt förflutet” inom SD är fräckt, det är att koka soppa på en spik.

Vi var en majoritet inom de organisationer ur vilka sedan Sverigedemokraterna bildades som verkligen ville avvärja och med sakliga argument bemöta de ständigt återkommande beskyllningarna mot oss om att vara ”rasister”. Detta så att vår linje bar i sak och kunde göra skäligt intryck på förnuftigt folk. Vi eftersträvade att bli den väckande röst som kunde spela en viktig politisk roll och vi visste att det krävdes ingående kunskaper, slipad taktik och gott omdöme i en väl organiserad och strukturerad organisation.

Vi gav oss inte hän åt några idéer om att demokratin skulle gå under. Ty demokratin är mycket fast etablerad i Sverige – liksom för den delen i alla de socialt och högindustrialiserade västeuropeiska länderna. Till min stora glädje kan jag nu se hur vårt arbete bär frukt, hur alltfler ser att det finns all anledning att i grunden ompröva den svenska migrationspolitiken och att fokus bör läggas på de verkliga flyktingar som lever i läger bör få effektivare hjälp.