Varför är partiledare så ”triggerhappy” i att kritisera privatpersoner? Därför att de inte är ledare med integritet utan möss som ryter på mediernas befallning.
Det gör mig irriterad, men inte förvånad, när Sveriges statsminister hänger ut en privatperson som gör en kritisk analys av svensk politik för utländsk media. I januari sa statsminister Stefan Löfven i Aftonbladet om barnboksförfattaren Katerina Janouch:
– Det är en person som gör ett, enligt min uppfattning, väldigt konstigt uttalande, sa Löfven.
Hans reaktion fick stor spridning och det sågs som en uppmaning från vänsterradikala bibliotekarier att rensa bort hennes barnböcker från bokhyllorna.
Varför uttalar sig statsministern om en intervju av en privatperson? Varför använder han sitt tunga ämbete för att brännmärka en enskild medborgare?
Det är ett beteende som liknar diktaturers, det liknar mer Erdogan än Erlander. Det är ovärdigt en demokratisk ledare att slå mot någon som uttalar sig i samhällsdebatten.
Jag tror skälet är detsamma som när moderatledaren Anna Kinberg Batra häromdagen uttalade sig om rykten kring förre finansministern Anders Borgs agerande på en fest.
Löfven och Batra är inte uppgiften som ledare vuxen. Bara därför att någon journalist ställer frågor, behöver de inte svara så att man tvålar till en enskild person. Löfven och Batra måste, om de ska ses som trovärdiga ledare, åtminstone försöka ha makt över sina egna läppar och därmed kanske uppnå kontroll över sina egna dagordningar.
Det minsta man kan kräva av den som är eller vill bli statsminister, är att denne inte offentligt recensera privatpersoner till höger och vänster inför första bästa journalist.
Löfven borde ha sagt att han värnar yttrandefriheten och att det inte är hans roll att kommentera och recensera allehanda inlägg.
Kinberg Batra borde inte sagt det hon sa, ”Jag ser mycket allvarligt på det som han anklagas för att ha gjort”. Hon borde sagt att hon inte kommenterar rykten, men att hon självklart är starkt emot alla former av ofredanden och att hon inte är i position att fria eller döma någon.
Det är sorgligt att kompetensen hos ledande politiker är så låg att de intellektuellt inte tycks se skillnad på personangrepp och principiella ställningstaganden. Eller rättare sagt, att de i så stor utsträckning saknar integritet, karaktär och moral att de inte förmår värja sig mot mediernas krav på personangrepp. Då lägger de sig platt. Så fort en journalist sticker fram mikrofonen försöker de vara medierna till lags. De tror att det gynnar dem. Men också där har de fel.
Jag minns folkomröstningen om kärnkraft 1980. Det var sista valrörelsen som den legendariske, tidigare finansministern Gunnar Sträng deltog i. När han hållit valtal i något Folkets hus gick SVT:s reporter med mikrofon i hand fram till honom och började ställa en fråga.
– Filmade ni inte talet, frågar Sträng.
– Jo, säger reportern.
– Jamen visa det då, säger Sträng och går därifrån.
Det kan man kalla integritet. Och kanske alltför bryskt i dagens värld. Men lite av den ryggrad som äldre generationers politiker hade, borde vi kunna kräva av deras efterföljare.
*
Triggerhappy, betyder enligt UrbanDictionary: An adjective used to describe a person who just can’t wait to shoot every motherfucker in the area.