Under några år har Centerledaren Annie Lööf lyfts fram som en möjlig ledare för de borgerliga. Men efter sommarens fiasko i oppositionens reaktionen på regeringens haveri, framstår Annie Lööf som den ansvarige för den missade chansen.
En del av den uppmärksamhet som Annie Lööf (C) fått de senaste åren är visserligen en maskerad kritik som egentligen är riktad mot Anna Kinberg Batra. Istället för att säga hur dåligt man tycker Anna Kinberg Batra agerar, hissar man Annie Lööf till skyarna. Men resonemang om Annie Lööfs potential har också tagits på allvar. Hon skulle vara en orädd politiker med ledarskapsförmåga och god känsla för såväl taktiska som strategiska aspekter i politiken.
Men hanteringen av sommarens avslöjande av Transportstyrelsens säkerhetsskandal och regeringens informationshaveri är ett fullständigt fiasko. Oppositionen har inte lyckats pressa statsministern, som istället och åtminstone kortsiktigt ser ut att stärka sin ställning.
Även om två ministrar tvingats avgå under hot om misstroendeförklaring, framstår det bokstavligen som en ”pyrrhusseger” – alltså en så dyrköpt seger, med stora egna förluster, att man inte klarar en sådan seger till (det var Pyrrhus som sa ”En sådan seger till, och jag är förlorad”).
Annie Lööf såg till att allianspartierna sköt brett med hagelgevär när det kom till misstroenden mot ministrar, stället för att ställa statsministern till ansvar som regeringschef.
Varför? Därför att Annie Lööf inte till något pris i världen vill tvingas ta över regeringsansvaret, eftersom det skulle innebära att man måste ta stöd av Sverigedemokraterna.
Viktigare än att erövra regeringsmakten och ställa landet tillrätta, är för Annie Lööf vilka hon vill slippa träffa och tala med i riksdagen.
Det är svagt ledarskap att anse sig inte kunna samtala med vissa aktörer i riksdagen och hantera en ny parlamentarisk situation. Låsningen är resultatet av inkompetent strategiskt tänkande.
Lööf har målat in sig i ett hörn eftersom hon samtidigt sagt sig vara emot att tala med Sverigedemokraterna och att bli stödparti åt Socialdemokraterna. Hennes agerande har byggt på önsketänkande, att riksdagens förhållanden ser ut som före valet 2010, då det endast fanns två block. Hon har vägrat ta in sanningen att det finns tre block, och att hon måste förhålla sig till att antingen – på något sätt – göra upp med SD eller S.
Denna hårdnackade ovilja att ta makten eftersom man vägrar se sanningen i vitögat, har paralyserat hela borgerliga blocket. Anna Kinberg Batra har låtit Annie Lööf få vetorätt mot att fälla den socialdemokratiska regeringen även om man haft tiotals tillfällen att praktiskt göra det i riksdagen (i samband med budgetbeslut).
Istället har allianspartierna dansat en märkligt förljugen dans för att kritisera regeringen, men utan vilja att fälla den. Priset för denna mot väljarna svekfulla dans har Moderaterna hittills fått betala, som ledande parti i blocket. Men väljarnas dom över Centerpartiets svek i att inte ta makten när man kan, kommer säkert även om det inte syns i oppionsmätningarna ännu.
Till och med Dagens Nyheter, som hyllar Lööf, skriver nu i ledare, ”Utan en trovärdig statsministerkandidat finns ingen riktig allians. För ett ögonblick såg det ut som att Annie Lööf skulle axla manteln. Transportstyrelseskandalen blev ett test av hennes förmåga, men C-ledaren lyckades inte höja sig över mängden. Mätningarna visar att Centerraketen har stannat, kanske börjar den rentav dala.”
Ja, det är ett enormt underbetyg för de borgerliga att de inte kunnat ta politiska poänger på en inkompetent regering som inte ens klarar av att informera sig själv om för landet allvarliga säkerhetsproblem.
Och motorn bakom det bakvända, märkliga och obegripliga agerandet från det största oppositionsblocket är Annie Lööfs bristfälliga strategiska tänkande.
Det är märkligt att det parti som mer än andra gjorde Alliansen till ett starkt regeringsalternativ 2004, nu trasar sönder den maktbas man byggt upp. Och det på grund av att man inte gillar den parlamentariska situation som väljarna valt åt riksdagen. Men att leva i önsketänkande är ingen framkomlig väg för någon politiker.
Förr eller senare kommer uppvaknandet. Den krassa verkligheten kommer man aldrig runt. Inte heller Annie Lööf.