Heidenstams nationella diktning växte fram under 1890-talet i kontrast mot 80-talets internationalism och fadda socialrealism. Ingen författare är viktigare, för att gestalta den svenska nationalkänslan, än denne nationalskald.
Det väckte visst uppseende, att Jimmie Åkesson valde att lyfta fram Verner von Heidenstam (1859-1940) i sitt tal i Almedalen. Heidenstam har haft en unik betydelse i det litterära gestaltandet av vår nationalkänsla. Jag tycker därför, att det var helt rätt gjort.
Att Verner von Heidenstam används i sverigedemokratiska sammanhang, tycks vara ett rött skynke för många i media. När dåvarande vikarierande partiledare Mattias Karlsson 2014 i sociala medier citerade några berömda ord av Heidenstam blev det en riksnyhet.
Det rörde sig om följande rader ur ”Åkallan och löften”:
Det är stoltare våga sitt tärningskast,
än tyna med slocknande låge.
Det är skönare lyss till en sträng, som brast,
än att aldrig spänna en båge.
Då raderna får sägas ha blivit bevingade, och därmed gått in i svenska kulturens allmänning, för alla att bruka efter behag, måste det sägas ha varit ett sällsynt misslyckat inslag, i den ständiga jakten på belastade ideologiska uttryck hos Sverigedemokraternas företrädare.
I Almedalen i sommar valde Åkesson, att lyfta fram Verner von Heidenstams ”Medborgarsång”, som lyder som följer:
Så sant vi äga ett fädernesland,
vi ärvde det alla lika,
med samma rätt och med samma band
för både arma och rika;
och därför vilja vi rösta fritt
som förr bland sköldar och bågar,
men icke vägas i köpmäns mitt,
likt penningepåsar på vågar.
Vi stridde gemensamt för hem och härd,
då våra kuster förbrändes.
Ej herrarna ensamt grepo till svärd,
när varnande vårdkase tändes.
Ej herrarna ensamt segnade ner
men också herrarnas drängar.
Det är skam, det är fläck på Sveriges banér,
att medborgarrätt heter pengar.
Det är skam att sitta, som vi har gjort,
och tempel åt andra välva,
men kasta stenar på egen port
och tala ont om oss själva.
Vi tröttnat att blöda för egen dolk,
att hjärtat från huvudet skilja;
vi vilja bliva ett enda folk,
och vi äro och bli det vi vilja.
Dikten är hämtad ur en längre diktcykel betitlad Ett folk, som först publicerades i Svenska Dagbladet 1899. Diktcykeln är betingad av särskilda omständigheter, och skall förstås som ett inlägg i sin tids rösträttsdebatt.
Heidenstam betonar rösträttens betydelse för folkets enhet. Det svenska folket är en historisk ödesgemenskap, och därför bör alla som har en del av den också ha rätt att rösta – inkomsten skall inte som tidigare vara avgörande.
Rösträtten är inte längre en aktuell fråga, så det kan inte vara detta som gör att Åkesson väljer att lyfta fram dikten. Den stora litteraturen har emellertid alltid ett drag av allmängiltighet, som gör det möjligt att lyfta ut den från sitt omedelbara sammanhang, och få den att tala till oss på nytt. I detta sammanhang är poängen uppenbarligen, att lyfta fram hur fint Heidenstam gestaltar sammanhållningen i den nationella gemenskapen, och ställa den mot andra partiers splittringspolitik.
Att på detta sätt lyfta fram en nationell klassiker, och låta den tala till vår tid, borde vara okontroversiellt och ses som något av en folkbildargärning.
Kanske får det nya generationer att hitta tillbaka till skalden. Men de kritiska reaktioner lät inte vänta på sig. TV4 sökte i sin utfrågning av Åkesson brunsmeta Heidenstam genom ”guilt by association”-argumentet, att Heidenstam hyllas av Nordiska motståndsrörelsen. Aftonbladets ledarskribent Anders Lindberg sökte på ett liknande sätt i en diskussion i SVT påstå, att Heidenstam skulle ha hyllat högerextrema ledare på 20- och 30-talet. Twittervänstern rasade i vanlig ordning.
Diskussionen är inte ny. I flera decennier har det varit fashionabelt i kulturvänsterkretsar, att komma med osakliga anklagelser mot Heidenstam. Sällan har någon bemödat sig, att kontrollera uppgifterna. Men Per I Gedin gjorde just detta i sin mycket digra biografi Verner von Heidenstam – ett liv (2006).
Han visar där, att anklagelserna helt saknar grund.
Heidenstam var under 30-talet, då han var över 70 år, svårt dement och hade över huvud taget ingen klar uppfattning om världsläget. Anklagelser om högerextremism har i allmänhet vilat på hörsägen eller lösa associationer, som att han 1935 tog emot Rudolf Hess på Övralid – vilket, om man kontrollerar saken, visade sig var ett officiellt statsbesök, dirigerat av antinazisten Prins Eugen.
Vilken var då Heidenstams politiska ideologi?
Frågan låter sig inte besvaras på något enkelt sätt. Heidenstam var inte en systematisk politisk teoretiker, utan en inspirerad poet, som i grunden var främmande för alla etiketter. Det är därför inte rådigt, att försöka fånga hans tankevärld i etiketter som socialism, liberalism eller konservatism. Det innebär inte, att han skulle var oviktig för den nationella tanken, men hans betydelse är av ett annat slag. Han har sin betydelse för det poetiska formulerandet av den svenska nationalkänslan.
Heidenstams nationella diktning växte fram under 1890-talet i kontrast mot 80-talets internationalism och fadda socialrealism.
Hans ungdomsdiktning hade i huvudsak haft orientaliska motiv, men snart visade det sig, att Orienten i mycket var en spegel, i vilken det egna tydligare framträdde. Efter att i ungdomen ha svärmat för det främmande, förstod han snart, att den verkliga litterära storheten kunde vinnas, om han grävde där han stod.
I Renässans (1889) framhäver han betydelsen av att varje nation finner sitt eget litterära idiom efter sina kulturella förutsättningar, ett ifrågasättande av en alltför långtgående estetisk universalism. Denna synpunkt accentueras i Om svenskarnas lynne (1896), där han kritiserar den svenska intelligentsians svärmande för allt utländskt, och hävdar i stället nationellt självförtroende.
Detta får ett gott poetiskt uttryck i Dikter (1895), liksom i den nämnda diktcykeln som Åkesson citerade. Bägge tillhör de finaste exemplen på patriotisk dikt, som den svenska lyriken äger.
Under 90-talet påbörjar han också sitt stora historiska författarskap på prosa, som börjar med den levande skildringen av Karl XII i Karolinerna, och som kulminerar i den spridda skolboken Svenskarna och deras hövdingar två decennier senare. Dessa böcker skildrar, finare än kanske några andra, den historiskt motiverade nationalkänslan, den årtusendelånga historiska ödesgemenskapen.
Ingen författare är viktigare, för att gestalta den svenska nationalkänslan, än Verner von Heidenstam. Alltså gör Åkesson helt rätt som citerar honom.