Vilken behaglig dröm!

För några dagar sedan råkade jag se en intervju från Almedalen där Aftonbladets Lena Melin och Robert Aschberg frågade ut Sverigedemokraternas partiledare, Jimmie Åkesson.

Man måste beundra Åkessons förmåga att aldrig tappa humöret med tanke på hur intervjuande journalister gör allt för att misstänkliggöra och svärta ned SD och Åkesson. Vi är allt för medvetna om att en stor del av pressen och journalisterna bedriver vad man kallar ”agendajournalistik”, det vill säga låter sig styras av en politisk ideologi som färgar av sig på intervjuer och allt som skrivs. Inte minst rörande personer som har en i förhållande till journalisten avvikande politisk uppfattning.

Nu var det således dags för Aftonbladets slitvarg och omnipotenta Lena Melin att tillsammans med Aschberg fråga ut Åkesson. Och som vanligt handlade det i stort inte alls om SD:s politik utan om uteslutna medlemmar, oförsiktiga uttalanden från SD-talesmän, nolltolerans mm.

När Lena Melin konfronteras med SD utbryter någon mildare form av rosfeber och hon blir röd från halsen och uppåt. Jag minns för några år sedan där Åkesson i en intervju sa att målsättningen var att SD skulle bli Sveriges tredje största parti. Lena Melin kunde inte undvika att uttrycka sin oförställda förtrytelse och blev illröd ända upp på öronen.

Aschbergs image har formats främst av hans något brutala anlete samt att han alltid talar väldigt högt. Det är ett gammalt knep att skaffa sig dominans. Man kan även göra tvärtom, tala lågt och dovt som en annan mästerskrymtare inom media, Jan Helin, före detta chefredaktör för Aftonbladet och nu programdirektör i SVT. Jag skulle inte bli förvånad om det är Helin som sparkat ut Richard Ohlsson från SVT. En person som kombinerar två egenskaper som en som Helin tycker genuint illa om. Populär och med en avvikande politisk uppfattning. Eventuellt har både Aschberg och Helin gått på journalisthögskolan eller som Janne Josefsson kallar den, ”kommunisthögskolan”.

Åkesson förklarade att partiet avsåg att låta skriva en slags vitbok där de skulle låta utomstående forskare beskriva partiets historia på ett opartiskt sätt. På så vis hoppades man att mötena med media skulle kunna handla om dagspolitiken och inte endast partiets historia. Melin och Aschberg raljerade och undrade om det var så smart då det ju skulle framkomma mindre trevliga saker om partiet och dess historia. Men enligt Åkesson så var det ju det som var själva poängen med initiativet.

Aschberg har ju genom åren visat på en total pragmatism eller snarare hållningslöshet. Från yttersta vänstern i Sveriges kommunistiska parti (SKP) via Jan Stenbecks utpräglade kapitalism till nu politiskt korrekt allt i allo inom public service. Stenbeck älskade att anställa kommunister då hans ytterst krassa syn på människan inbegrep att alla gick att köpa för pengar. Och han hade rätt i detta fall, rödgardisterna förvandlades i ett nafs till lydiga småkapitalister. Ungefär som Stalin lär ha sagt; ”Jag är inte intresserad av några råd, jag vill endast bli åtlydd”! Inom Stenbecksfären förnedrade sig Aschberg med allsköns osmakligheter. När Stenbeck var borta försvann denna intäktskälla och hips vips var Aschberg en lydig public service-snubbe, exemplariskt politisk korrekt.

Natten efter intervjun som jag refererar till ovan kom en apart dröm till mig: Det var jag, och inte Åkesson, som intervjuades av Melin och Aschberg.

”Bäste Robert, jag tycker att även en journalists bakgrund kan vara både relevant och intressant att beröra. Du var ju för inte så länge sedan övertygad kommunist. Du och dina gelikar prisade Marx, Lenin och Stalin. Såväl Lenin som Stalin var ju två av 1900-talet stora folkmördare, d.v.s. dina hjältar. Hur ser du på det? Är det problematiskt för dig?”

Nu blev även Aschberg lite röd om kinderna. ”Nu är det vi som ställer frågor och inte du”!

”Du menar alltså att ett intervjuoffer inte har några rättigheter. Inte omfattas av det fria ordet utan skall stelna till som en flodrätta inför en hypnotisk vattenanakonda?”

Aschberg börjar ana att det hela skulle kunna utveckla sig till en svart fars där han skulle framstå som den omoraliske eller den nyttige idioten. ”Nu går vi vidare”!

”Nej Robert, nu ställer jag några följdfrågor och jag hoppas att du har ’guts’ nog att svara. Jag förstår att du tycker att det är obehagligt att jag placerat dig i den båt jag själv alltid tvingas sitta i.”

”Du har ju visat på en exempellös brist på konsekvens i din yrkeskarriär. Du har drivits av pengar eller hur? Sålt din själ till Mammon”.

Det var ju direktsändning så det gick inte att så att säga klippa av det hela och rädda Aschberg ur den fälla han själv gillrat.

”Nu får det vara slut på dumheterna. Det är jag och Lena som ställer frågorna och vi förutsätter att du svarar och inte försöker sätta dig i våra stolar”. Nu fanns det ett uns av osäkerhet och rädsla i den utåt så tuffe Aschberg.

”Okej, Robert. Jag har bara en enda fråga kvar att ställa. Din farfar, Olof, var ju liksom du intelligent och företagsam. Han kallades den röde bankiren med ett nära samarbete med den revolutionära bolsjevikregimen i Ryssland. Såvitt man kan förstå var han århundradets störste penningtvättare och hälare.”

Jag fortsatte: ”Bland annat hjälpte han till att sälja ryskt guld som stulits från tsarfamiljen och den ryska centralbanken. Det har nämnts att det var fråga om upp till 1000 ton guld! Guldet smältes ned i Sverige och stämplades om för att ursprunget skulle döljas. I samarbete med utländska bankhus såldes det mesta till USA. Till detta kom mängder med antikviteter, konst, ikoner mm. Med dagens penningvärde, guldpris och dollarkurs har 1.000 ton guld ett marknadsvärde på drygt 250 miljarder! Även om Olofs mäklarprovision var modest torde endast guldaffärerna ha inbringat ett antal miljarder. Din farfar levde ju en bit in på 60-talet. Vart tog alla dessa pengar vägen? Finns det fortfarande hemliga konton i skatteparadis som även du kan knapra på, eller?”

Robert Aschberg tappade nu fullständigt besinningen och det dunkade i hans halspulsådror. Ansiktet hade blivit tomatrött och smittat av sig på Melinskan som såg direkt livrädd ut.

Han slog högernäven i bordet och skrek; ”Vilka jävla insinuationer och vilken kränkande fräckhet. Jag skall stämma dig för förtal din jävla nazist!”

Jag vaknade och låg kvar en stund i sängen och njöt av den goda drömmen.