I år är det 100 år sedan den ryska revolutionen. Liksom flera andra revolutioner var det inte fråga om något folkligt uppror utan om en ren statskupp utförd av en liten klick av ryska kommunister, bolsjevikerna.
Vladimir Iljitj Uljanov, eller Lenin, var organisatören av statskuppen 1917 tillsammans med Lev Trotskij och en handfull andra bolsjeviker. Lenin var kommunismen grundare i praktiken och leninismen baserades på Karl Marx och Friedrich Engels skrifter.
Marx konstruerade ett gigantisk teoretiskt ”bygge” som i all sin svulstighet genomgående visade sig vara fel. Marx förutspådde att revolution skulle utbryta i något eller några av de mest industrialiserade länderna där industriarbetarna – proletariatet – skulle frigöra sig från kapitalismens bojor. I stället utbröt 1917 års revolution i ett av de mest efterblivna och minst industriellt utvecklade länderna i Europa, där 80-90 % av invånarna var bönder och analfabeter.
Marx ansåg, liksom Lenin, att dessa enfaldiga och efterblivna bönderna stod i vägen för framåtskridandet. Medan Marx nöjde sig med sina teoretiska modeller och resonemang var Lenins insatser av mer handfast karaktär.
När det talas om Sovjetkommunismen är det ofta Stalin som hamnar i fokus. Hans illgärningar var formidabla och inte ens den inbitna kvarlevan kryptokommunister känner sig hågade att marknadsföra Josef Stalin. För att rädda kommunismens polityr är det i stället Stalins företrädare, Lenin, som skjutits fram när den svenska vänstern fortfarande filar på hans äreminne.
Efter Sovjetunionens fall 1991 har en del, men inte alla, arkiv öppnats upp och gett nytt underlag för historieforskningen. Bland annat har närmare 4.000 tidigare hemligstämplade ”Lenindokument” blivit tillgängliga för studier. Den ryske generalen Volkogonov, som under hela sitt liv var lojal mot Lenin, var den förste som fick ta del av dokumenten. Året generalen dog erkände han; ”studierna av materialet har lett till ett fullständigt förnekande av allt jag stått för i hela mitt liv!”
Stalinismen var inte som hävdas av vänstern en våldtäkt på leninismen, utan Stalin var helt enkelt Lenins trogne elev och efterföljare. Det är en seglivad vanföreställning att en ”god” Lenin efterträddes av en ”ond” Stalin. I dag kan framstående, internationellt erkända, forskare slå fast att Lenin var en av de fyra värsta massmördarna under 1900-talet i sällskap med Hitler, Stalin och Mao. Sovjetunionens egen historia skrevs av dess mördare. Förfalskningarna, lögnerna och mörkläggningarna är av herkuliska proportioner.
När Molotov (Minns den oheliga alliansen 1939 mellan Hitlertyskland och Sovjetunionen, den s.k. Molotov-Ribbentrop pakten) som tjänade under såväl Lenin som Stalin, fick frågan på sin ålderdom; Vem var hårdast, Lenin eller Stalin? Svaret blev; ”Lenin självfallet… jag minns hur Lenin skällde ut Stalin för att han var blödig och liberal”.
Lenin tvekade inte att ge en personlig order om att tsarfamiljen skulle avrättas, inklusive deras fem barn. Men Lenin var rädd för att bli avslöjad som barnamördare och hotade med dödsstraff för den som avslöjade sanningen. Officiellt hette det att endast tsaren hade avrättats men att tsaritsan och barnen befann sig i trygghet, allt i enlighet med kommunistisk förljugenhet och illasinnad propaganda.
Ett av Lenins värsta illdåd var att förstatliga och kollektivisera det ryska jordbruket, dels i kolchoser (kollektiv), dels i sovchoser (staten).
Naturligtvis motsatte sig bönderna detta och förvandlades därmed till Lenins ärkefiender. Begreppet ”kulak” (”storbonde”) kom att tillämpas på bönder som endast ägde några kor eller en skraltig traktor. Att slå sönder jordbruket, hänsynslöst hänga, fängsla och förvisa miljontals bönder, splittra deras familjer och tvångsrekvirera deras grödor skapade en svältkatastrof 1921-1922 av gigantiska proportioner. Ofattbara fem miljoner människor beräknas ha svultit ihjäl, miljoner barn blev hem- och föräldralösa.
Sedan bolsjevikerna tagit makten med våld 1917 kastades den demokratiskt valda regeringen ut under vapenhot och Duman (parlamentet) upplöstes saklöst. Bolsjevikerna var i minoritet i Duman (24 %) och kunde inte erövra makten på laglig, demokratisk väg.
Snart påbörjade bolsjevikerna en mer eller mindre total konfiskation av privategendom inklusive tsarens och den ryska statens ägodelar. Det handlade, förutom om gods, gårdar och palats, om guld, antikviteter, ikoner mm. Inte minst handlade det om tsarfamiljens guld.
Guldet, kanske uppemot 1000 ton, fraktades till Sverige för att smältas ned och förses med nya stämplar för att dölja ursprunget och underlätta en vidareförsäljning i denna smutsiga handel, som omfattade penningtvätt och häleri, var en svensk bankir ytterst instrumentell. Pikant nog Robert Aschbergs farfar, Olof Aschberg! Det fanns även andra besvärande kopplingar mellan Sverige och den nya bolsjevikiska regimen men utrymme medges inte att ta upp det här.
Sverige är fortfarande genomsyrat av kryptokommunister, inte minst inom universitets- och myndighetsvärlden samt media och politiken. När Levande Historia 2008 bedrev en upplysningskampanj om kommunismen protesterade uppseendeväckande nog en stor del av journalistkåren och närmare 500 akademiker (professorer, docenter och doktorander). Det handlade om försvar av grundfalsk historierevisionism och en vilja att relativisera och förminska brott mot mänskligheten i kommunismens namn!
Det svenska kommunistiska partiet, sedan en tid omdöpt till det mer ”mjuka” Vänsterpartiet, har haft en med bolsjevikpartiet liknande historia. 1917 bröt sig en gruppering, Sveriges socialdemokratiska vänsterparti, ur Socialdemokraterna (SAP). 1921 sprängdes det Socialdemokratiska vänsterpartiet och Sveriges kommunistiska parti (SKP) bildades. Detta parti är, efter kostymbyte, dagens kommunistiska parti, Vänsterpartiet.
Det är således i den leninistiska blodbemängda myllan som Jonas Sjöstedt och hans parti har sina rötter. Det är dock ytterst sällan Sjöstedt angrips för partiets skamliga historia. Jag är ganska säker på att Leninporträtt hänger på många av Vänsterpartiets kontor runt om i Sverige och att partiet, i skymundan, ”firar” 100-års jubiléet av den ryska revolutionen.
Lenin befann sig sedan 17 år i exil när Tsaren, Nikolaj II, abdikerade i mars 1917, sju månader innan bolsjevikernas maktövertagande med väpnat våld. Tsaren övertalades av nära rådgivare och den demokratiska Duman. Det var inte, som Aftonbladets Åsa Lindeborg hävdat, Lenins förtjänst.
Tsaren var en vek person i händerna på sin hustru och charlatanen Rasputin. Tsaren var klart olämplig som ledare för det stora Ryssland i de turbulenta tider som rådde. Hanteringen av 1905 års revolution underströk tsarens isolering från folket och hans dåliga omdöme. Dessa tillkortakommanden kunde dock inte motivera utplåningen av honom och hans familj.
Virrpannan Göran Greider bjuds i tid och otid in till media för att vilt viftande med armarna svamla om det mesta. Han fällde krokodiltårar då en stor Leninstaty revs ned i Kiev. Han var tydligen helt omedveten om Stalins framtvingade hungerkatastrof i Ukraina (”Holodomar”) 1932-33. Bedömningen av antalet döda i massvälten varierar mellan 3 och 10 miljoner!
Begripligt nog skapade detta en vitglödgad vrede över det sovjetiska systemet. Greider påstod att det var ett dåd av fascister när det i själva verket handlade om ett välmotiverat angrepp på hans kommunisterna. Så sent som 2015 uttryckte Greider att ”Lenin var en antiauktoritär rösträttskämpe och fredsaktivist!” Sådana uttalanden behöver knappast kommenteras.
Lenin föraktade människor med skapande yrken och kallade de intellektuella för kapitalets lakejer som representerade ”skiten” i samhället. Lenin använde genomgående ett mycket grovt språkbruk som väl speglar hans personlighet. Skriftliga order och befallningar har ju kommit i dagen sedan arkiven öppnats. Några exempel;
Till Röda arméns befälhavare i Kaukasien; ”Slakta alla”! När Tjekans (säkerhetstjänstens) chef, Felix Dzerzjinskij, frågade Lenin vad han skulle göra med en miljon fångna kosacker blev svaret; ”Skjut alla till siste man!” Till partikamrater i Penza; ”Häng hundra storbönder, jag understryker, häng! Och se till att det sker i folkets åsyn”.
Till sist; Torgny Segerstedt, chefredaktör för Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, skrev 1924 i samband med Lenins död: ”Stor var Lenin som ett gissel för människor. Stor var Lenin som förintare”.
Segerstedt var en sanningssägare då, och en sanningssägare senare när Hitler kom till makten och Segerstedt begabbades av hela det svenska etablissemanget; Kungen, regeringen Per-Albin Hansson och media. Liksom vissa oskyldigt mördade ryssar i efterhand har rehabiliterats, skedde något liknande med Segerstedt. Men liksom för de rehabiliterade ryssarna var det för sent, Segerstedt var död. Vi borde vara rädda om våra ”Segerstedtare”! De är inte många.
*
Många av citaten har jag hämtat från Kjell Albin Abrahamsons nyutkomna bok; Stor var Lenin – En massmördare och hans statskupp. En bok att rekommendera för de som intresserar sig för kommunismens själ. Något hjärta står inte att finna!