Det är inte otur som gör att regeringen Löfven nu står inför en praktskandal i Transportstyrelsen, utan brist på kompetens och ledarskap. Infrastrukturminister Anna Johansson (S) är ansvarig och hon har gjort ett allt annat än stabilt intryck under sin tid som minister.
När Socialdemokraterna tillsätter en ministär ska ett stort kvoteringspussel läggas. Det handlar inte bara om att ett visst antal ministrar ska vara kvinnor och att någon ska ha ickesvensk bakgrund, det handlar också om geografi och hänsyn till partiets olika falanger.
Anna Johansson bör kompetensmässigt ha konkurrerat med Veronica Palm, men hade sin bas i Göteborg och skrev inte lika mycket strunt på Twitter. Det närmaste man kommer erfarenhet av transport och infrastruktur är några år som styrelseledamot för Chalmers tekniska högskola. Det är oklart på vilka meriter hon fick denna position, hon saknar nämligen all formell behörighet utöver komvux.
Nu är högre studier inte alltid en träffsäker indikator på lämplighet, men jag ser inte riktigt vad som skulle kompensera Johanssons brist på utbildning, förutom att hon är nära släkt med Göteborgs före detta så kallade starke man Göran Johansson.
Under sin tid som styrelseledamot för Bostadsbolaget i Göteborg var hon ansvarig för en ganska pinsam kommunal kvittohärva, vilket uppdagades av Uppdrag Granskning under 2013. Under hennes tid som minister avslöjades att hennes statssekreterare av allt döma reste privat i tjänsten för stora summor, hon ådrog sig också kritik från Konstitutionsutskottet under förra året.
Som enskilda händelser får sådant passera, men sammantaget framträder bilden av en svag och färglös minister, som inte riktigt är kapten på skutan. Under intervjuer förefaller hon rabbla upp inövade svar som tjänstemännen förser henne med och man upplever inga djupa kunskaper inom ansvarsområdet.
Detta är ingen slump att det blir såhär. Socialdemokraterna har övergivit kvalifikationer och relevanta erfarenheter som kriterier för att nå höga positioner i samhället. Det finns massor med välmeriterade kandidater, så varför tillsätta Anna Johansson som minister över huvud taget? Jag ser ingen annan förklaring än att hon passade in i kvoteringspusslet.
För övrigt håller hela socialdemokratin aktivt på att dränera sig själv på duglighet och man delar ut jobb till höger och vänster med politisk korrekthet som främsta kriterium, vilket står i motsatsförhållande till integritet och förmåga att tänka själv. Detta gäller alltså inte bara ministrar utan börjar genomsyra hela den offentliga förvaltningen.
Beträffande Transportstyrelsens IT-läcka hölls en presskonferens under tisdagen och Johanssons linje var att hon inte kände någon skuld eftersom hon inte hade informerats. Verkligen? Det bekräftar i så fall bilden av bristande förmåga att leda arbetet – och det är alltså en minister vi talar om.
Att hon inom kort tvingas avgå borde vara en självklarhet, frågan är hur det går för resten av regeringen. I slutändan är det Stefan Löfven som i socialdemokratisk anda låtit kvoteringsiver gå före kompetens. Alliansen har nu en unik möjlighet att fälla hela regeringen och därefter ställa hårda villkor på Socialdemokraterna för återstoden av mandatperioden eller till och med själva ta makten.
Frågan är hur mycket bättre Alliansen är. Jag drar mig till minnes en viss Angeles Bermudez Svankvist som under Alliansens tid vid makten gled runt på olika välbetalda toppjobb, bland annat generaldirektör för den ständigt underpresterande Arbetsförmedlingen, innan omgivningen fick nog av oduglighet och vidlyftigheter. Hon lär kandidera för Centerpartiet inför valet 2018.
Sverige är i akut behov av tjänstemannaansvar och hög kompetens på samhällets ledande positioner. Etnisk bakgrund, kön, ålder, rätt umgänge och så vidare är irrelevant, det som räknas är relevant bakgrund och förmåga att utföra arbetet. Punkt.
Med denna enkla regel hade Löfven kanske sluppit IT-skandalen på Transporstyrelsen, något för kvoteringsförespråkarna att reflektera över.