De flesta som verkar i godhetsbranschen vill väl, men produkten man säljer är känslan av att vara god, inte att pengarna hamnar rätt. I värsta fall bidrar man till korruption i fattigare länder, vilket innebär att gåvorna kan göra större skada än nytta.

För en dryg vecka sedan publicerade Aftonbladet uppgifter som gör gällande att den ideella organisationen Love and hope felaktigt pekar ut barn som prostituerade. Det var ren marknadsföring. En ung kvinna vittnade också om att hon av organisationens företrädare hade uppmanats att hitta på saker och dessutom gråta på scen för att åhörare i publiken skulle bli mer benägna att donera pengar.

Nu är det mycket i den här berättelsen där ord står mot ord, men anklagelserna är graverande och många av förklaringarna känns krystade. Tidningen lägger fram bevis för att organisationens företrädare flyger Business class och dessutom har bott mycket flott för donerade pengar. Det finns också uppgifter som tyder på att organisationen kraftigt har överdrivit sin betydelse i arbetet mot barnprostitution i Nepal och att man solar sig i glansen av andras arbete.

Det hela utreds nu av Svensk insamlingskontroll och själv vet jag inte säkert om Love and hope är sämre än någon annan organisation i samma bransch. Det som är uppenbart är att man har godhet som affärsidé och att det har gått bra, under 2016 samlades 32 miljoner kronor in.

Det finns många liknande exempel. Produkten man säljer är känslan av att vara god, men exakt vad som händer med pengarna kan vara lite svårt att få klarhet i. I värsta fall bidrar man till korruptionskulturen i fattigare länder, vilket innebär att donationerna kan göra större skada än nytta.

Själv jobbade jag flera år för ett företag i koldioxidbranschen. Det lilla företaget i Norrland skulle frälsa hela världen från växthuseffekten genom att bygga etanolfabriker. Av detta blev det ungefär en tummetott, men de kommunala ägarna fick över en miljard i skulder innan någon satte stopp för det hela. Under tiden beviljade sig tongivande personer i företaget topplöner och hade dessutom vanan att resa något oerhört.

Jag kommer mycket väl ihåg en VD som för sina bonuspoäng kunde slänga sig på flyget för en weekendsemester i Spanien, en marknadsförare med hög svansföring och obscent hög lön veckopendlade med flyg mellan Stockholm och Örnsköldsvik. Afrika och Brasilien var andra populära resmål i tjänsten medan förlusterna skenade. Varifrån pengarna kom är en komplicerad historia, men vi talar väsentligen om offentliga medel.

De flesta som är verksamma i godhetsbranschen vill väl, men de saknar incitament att förstå att de själva profiterar på människors välvilja och brist på insyn i verksamheten. De ser sig som vita riddare, som helt enkelt förtjänar lite guldkant på tillvaron och för att få in pengar måste man helt enkelt överdriva sin betydelse. De som donerar borde dock vara mindre godtrogna och den som hanterar andras pengar borde vara extremt vaksam, men så är långtifrån alltid fallet.

Själv anser jag att de som utför sitt arbete, följer samhällets regler, bryr sig om sina anhöriga och uppfostrar sina barn till goda samhällsmedborgare kan vara minst lika goda som representanter för godhetsbranschen. Och jag ser inget fel i att spara sina pengar på banken eller investera i affärsmässiga projekt, vilket åtminstone på marginalen bidrar till samhällets ekonomiska utveckling.

Det är förstås inte fel i sig att ägna sig åt välgörenhet, det finns bra projekt. Men påfallande ofta handlar det, i första hand, om givarens eget samvete och mellanhandens image som världsförbättrare. Fast det kanske räcker?