Varför ska väljarna acceptera de gamla partiernas synsätt? I en ny tid behövs nya aktörer som bättre kan analysera utvecklingen efter andra skiljelinjer. Och väljarna är i färd med att avföra de förbrukade etablissemangen.
När gamla företag och lösningar stelnat måste nya företag och idéer få växa fram. Österrikiske ekonomen Joseph Schumpeter myntade begreppet ”kreativ förstörelse” som marknadsekonomins största förtjänst. Bara på marknaden, där kunderna bestämmer, kan det nya – oprövade aktörer och aldrig tidigare utformade lösningar – slå igenom i konkurrens med det gamla och etablerade.
Jag anser att Schumpeter behövs också i demokratisk partipolitik. När de gamla partierna stelnat och visar sig oförmögna att lösa nya problem i en ny tid, krävs att fräscha aktörer som bättre förstår att tolka värderingarna i tiden konkurrerar ut de gamla.
Demokratiska val är värderingarnas marknad. Alla medborgare har med sin rösträtt möjlighet att välja mellan de gamla partierna och nya. Har de gamla skött sig, kan man välja om dem. Har de misskött sig, kan det vara värt att prova dem som ser på sakernas tillstånd ur en annan vinkel och därför uttolkar politik på ett annat sätt.
Jag läser ur detta perspektiv Tove Lifvendahls utförliga analys i Svenska Dagbladet av Jimmie Åkessons tal i Almedalen.
Artikeln är känslomässigt avståndstagande till Åkesson från första sekund, men i ord tvingas hon berömma honom på punkt efter punkt.
1) ”Jag kan själv skriva under på alltihop av det ovan nämnda”.
2) ”I stora drag har Åkesson rätt i sin verklighetsbeskrivning”.
3) ”Jag vill också att Sverige ska kännas som ett hem för dem som finns här”.
4) ”Inte många meningar Åkesson sade skulle anses kontroversiella om de kom från annan avsändare”.
5) ”Invandrarfrågan behövde Åkesson inte ens nämna; den poängen vann han för tre år sedan när han i ensamt majestät fick definiera den som ensartat problematisk utan konkurrerande bilder”.
6) ”Jimmie Åkesson håller på att utvecklas till en fullfjädrad, mycket skicklig, populist”.
7) ”Åkesson berättar om problem som finns – på riktigt”
8) Tuppaktigt poserad ”antirasism” från SD:s motståndare ”svarar inte på de frågor som tillströmmande SD-väljare har, vilket Jimmie Åkesson har förstått”.
9) Kritiken mot att använda ”hem” som beskrivning på Sverige är ”den moderna häxjakten när den är som sämst, beröringsskräcken som enbart får styras av känslan och inte balanseras av ett fungerande intellekt”. [Till skillnad från de gamla partierna förmår alltså SD balansera känsla och intellekt]
10) ”Låt inte dem [alltså SD] som har en annan idé om vad Sverige ska vara för land, fortsätta göra sin omgivning till åtlöje”. [SD spelar alltså skjortan av de gamla partierna]
11) ”Om de ord som används av SD:s partiledare blir oanvändbara för oss andra, har vi snart en mycket mager vokabulär kvar”. [SD håller alltså på att bli dominerande i svensk politik]
Det är alltså med skräckblandad förtjusning som Lifvendahl tvingas erkänna en imponerande uppsättning kvalifikationer som ”populisten” Åkesson har. Jag tror ingen annan partiledare, av någon, på ett trovärdigt sätt kan ges ett lika högt betyg i praktiskt politiskt ledarskap.
Men ändå är Lifvendahl fientligt inställd till talaren.
Den kritik hon har är att Åkessons tal är ”tämligen obekvämt” eftersom ord och fraser ”inte var hans egna, utan lånade” och att i Åkessons värld ”finns bara lycka, ingen ska behöva må dåligt, alla ska ha det bra”. Men säg någon partiledare som inte lånat ord eller framställer sitt budskap som den lyckliga lösningen. Om sådan retorik förbjuds skulle inga partiledartal hållas.
Jag tror snarare att det som gjorde hennes obekväm var att Åkesson använde retorik från både höger och väster, att han inte höll sig till den gamla uppdelningen i politiken.
Hon tycks hålla med om det, när hon skriver att Sverigedemokraterna ”har en annan ideologisk utgångspunkt och samhällsvision och därmed ett synfält som skärs på annan ledd” än de gamla partierna.
Här kommer Schumpeter in i bilden.
Varför ska vi acceptera de gamla partiernas synsätt och skiljelinjer? Så länge det gick bra, hade väljarna all anledning att rösta för detta. Men nu går det käpprätt åt skogen. Då har väljarna all anledning att undersöka om det inte är dags för nya aktörer, som skär politiken efter nya snitt.
”Det är genant”, skriver Lifvendahl, ”att Sveriges andra största parti heter Sverigedemokraterna. Men än mer genant är oförmågan från de sju andra att förhålla sig till dem på ett begåvat sätt.”
Vad jag förstår, menar hon att det som är genant med SD är att partiet ”har en bedövande enögd syn på migration”.
Men är det så? Jag vill mena att SD och den socialkonservativa ansatsen blir särskilt synlig i den frågan, eftersom den är akut. Och den har ju inte blivit akut på grund av SD, utan på grund av de gamla partiernas fullständiga kollaps i att hantera globalisering när den inte längre handlar om enbart varor och kapital utan också om tiotals miljoner människor som söker nytt liv bortanför den muslimska civilisationen som präglas av våld, rättsosäkerhet och hopplöshet.
Sverigedemokraterna har inte bara kortsiktiga, snabbt hoprafsade svar på tidens frågor, som går stick i stäv med vad man tidigare tyckt (så som det är för de gamla partierna), utan har ideologiskt välgrundade analyser på hur samhället ska hålla ihop och värna tryggheten för medborgarna i landet.
De gamla partierna borde säga att de vill att svenska folket offrar sin trygghet och välfärd eftersom andra människor i världen behöver den bättre. Eftersom det är vad de egentligen menar. Då hade man åtminstone varit ärlig. Men det är man inte. Man försöker dölja att den politik man står för innebär enorma och ännu okända uppoffringar.
När Åkesson då ställer sig upp och säger till de gamla partiernas aktörer att de likt kungen i sagan är nakna, det är klart att de blir sura. De avslöjas som tomhänta, oförberedda, oförmögna att reda ut principer och strategier. Och därför inte kan ge svar i sak. Istället blir det känsloutbrott. Glåpord.
Åter visar Schumpeter vägen. Låt ”marknaden”, valmanskåren, avgöra vilka man vill ska styra. Om utveckling kräver kreativ förstörelse i partipolitiken, så låt den ske, så att vi kommer vidare. De som haft makten, och skött den bra i dåtid, behöver inte vara dem som är bäst lämpade i framtiden. Riv ner de gamla aktörerna i maktpyramiden och låt nya som kan orientera sig i vår tid ta vid.
*
Bildcollaget ovan är skärmdumpar från SVT:s Gomorron Sverige, från fredagen den 7 juli där Tove Lifvendahl är omgiven av Daniel Suhonen och Dick Erixon.