Stefan Löfven försöker tona ner bristerna efter säkerhetshaveriet hos Transportstyrelsen. ”Vi gjorde det vi skulle”, säger statsministern nu på morgonen i SVT:s morgonsoffa. Brott mot rikets säkerhet ger strafföreläggande, som om det rörde fortkörning.

”Det är ett strukturerat arbete som pågår för att rätta till bristerna”, säger Stefan Löfven i TV-studion som att det vore normalt att rikets säkerhet utsätts för allvarliga hot.

Därmed fortsätter han inta synsättet att det som hänt inte är en nyhet, och att regeringen därför inte har behövt informerade vare sig riksdagen eller svenska folket. Det var medier som avslöjade vad som hänt. Om regeringen fått bestämma hade vi än i dag inte känt till att stora delar av svensk säkerhetsklassad information och känslig personlig information om medborgare hanteras så bristfälligt att det kunnat och kan hamna i främmande makts händer.

Men Säpo agerar nu som om hemliga uppgifter är röjda och Transportstyrelsen kan inte garantera att alla uppgifter inte redan är kopierade och finns i exempelvis Moskva. ”Det kommer att visa sig efterhand”, konstaterar Säpo.

Regeringen fortsatte ändå att inneha en attityden som om det handlar om normal handläggning, tills händelserna avslöjats, då först kallar Stefan Löfven agerandet ”ett haveri”. Trots att han tigit i ett halvår och inte informerat någon.

Statsministerns version ”saknar trovärdighet”, skriver DN i ledare. För en gång skull är det lätt att hålla med DN.

För min del tycker jag mig finna en enda hållbar logik som passar in på agerandet: att skydda kompisarna inom etablissemanget är viktigare än att skydda rikets säkerhet.

Politiska kulturen: skydda de egna före landet
Generaldirektör Maria Ågren är kriminell. Hon har medvetet brutit mot lagen, någon som fullständigt sanslöst kallas ”avsteg” från lagarna. Hennes agerande har av Transportstyrelsens personal beskrivits som att generaldirektören gav bort ”nycklarna till Kungariket”.

Men Ågren åtalas inte, hon döms inte i domstol. Hon får böter i ett beslut av en åklagare, sk strafföreläggande, för ”vårdslöshet med hemlig uppgift”. På åklagarmyndighetens hemsida står det, rapporterar G-P, att ”man får bara ge strafföreläggande vid mindre allvarliga brott som till exempel snatteri, stöld eller små trafikbrott.”

Sensmoralen: Om du tillhör etablissemanget kan du äventyra rikets säkerhet och ändå slippa undan med dask på fingrarna eftersom grov kriminalitet blir ”mindre allvarligt” när politiska klassen står för den.

Det är uppenbart att regeringens motiv för att hantera ett grovt kriminellt agerande på detta sätt bara kan ha två motiv: att rädda en kamrat i den egna politiska klassen och försöka slippa uppmärksamhet kring det som hänt. Man har analyserat händelsen, mer utifrån perspektivet att det är ”pinsamt” för makten att någon på hög nivå gjort bort sig, än att sätta svenska folkets trygghet och landets säkerhet i fokus.

IT-skandalen är i grunden inte en fråga om säkerhetsrutiner utan om kulturen som råder inom makten. Man håller varandra om ryggen. Det viktiga är vännerna i politiska klassen kommer undan så lindringt som möjligt, inte alls vad som är bäst för landet. Svenska folket struntar man högaktningsfullt i. Liksom de poliser och agenter som har skyddad identitet och som kan hamna i livsfara om hemliga uppgifter skickas runt hur som helst.

Det är en kultur som Stefan Löfven med näbbar och klor nu strider för. Regeringen har räddat Maria Ågren från fängelse och nu ska han rädda alla andra som sjabblat sig, inklusive han själv.

Slappt säkerhetstänkande i regeringen tillbaka
Efter tsunamikatastrofen inrättades en krisstab i regeringskansliet, just därför att man konstaterat att utrikesminister Laila Freivalds och statsminister Göran Persson famlat och fumlat mer än någon annan västerländsk regering då flera tusen svenska medborgare dött eller var i katastrofsituation i främst Thailand. Italien dirigerade om flygplan timmar efter tsunamin på annandag jul 2004 för att hämta hem sina medborgare. I Sverige hände ingenting. UD blev nedringt och resebyråer fick ta över krisfunktionen att informera svenska folket om vad som händer. Ingen myndighet visste vad man skulle göra. Alla satt på sina händer och väntade på någon annan.

Därför tillsattes 2008 krisstaben i regeringskansliet, underställd statsministerns statssekreterare. Den skulle se till att samordningen i akuta lägen skulle fungera inom statsförvaltningen. Det första Stefan Löfven gjorde när han tillträdde 2014 var att flytta bort krisstaben från statsministerns ansvar till att lyda under inrikesministern.

I praktiken tycks den vara nedlagd, eftersom ansvariga ministern Anders Ygeman inte agerat även om han i januari 2016 fick kännedom om vad som pågick hos Transportstyrelsen.

Förmodligen har omsorgen om kamraterna i politiska klassen och den därmed naturliga ambitionen att tona ner allvaret i kamraternas inkompetens, lurat Ygeman in i en falsk trygghet. Viljan att tona ner allvaret har skapat ett bedrägligt lugn i regeringskansliet.

Åter bekräftas att etablissemangen lever i en egen låtsasvärld där man lyfter höga löner, intar prestigefulla positioner men aldrig någonsin räknar med att ansvar ska utkrävas. Förhoppningsvis är den tiden nu över. Det kan bli ett brutalt uppvaknande för många.