Warning: Trying to access array offset on value of type null in /home/samtiden/public_html/wp-content/themes/15zine/library/core.php on line 3790

Warning: Trying to access array offset on value of type null in /home/samtiden/public_html/wp-content/themes/15zine/library/core.php on line 3791

Snart har tre år gått sedan Fredrik Reinfeldt lämnade statsministerämbetet. Det är redan möjligt, att göra vissa preliminära analyser. Min upplevelse, efter att ha läst hans memoarer, är en stor tomhet – Reinfeldt tycks helt sakna en idé om vad som gör ett samhälle till ett samhälle. Ja, han tycks renons på varje åskådning över huvud taget.

Att bedöma Fredrik Reinfeldts historiska roll, är ännu för tidigt. Med några års distans kan man dock börja göra de första analyserna. Vad är det egentligen för ett arv han lämnat efter sig? Vilka lärdomar bör dras för framtiden?

Nyligen repriserades en dokumentär från 2015 om ”Nya Moderaterna” i SVT, som hade ambitionen att beskriva Moderaternas väg till och tid vid makten. Reinfeldt lyste dock med sin frånvaro; kanske hade han valt att inte ställa upp. I stället var Per Schlingmann i centrum, och man fick intrycket, att Nya Moderaterna mest var ett PR-projekt.

För att fördjupa bilden av Reinfeldt, läste jag Halvvägs (Albert Bonniers förlag, 2015). För att vara en bok av en statsminister, som precis har avgått, måste det sägas, att den fått relativt begränsad uppmärksamhet. Det finns goda skäl till det. Det är inte direkt en bok, som man skulle rekommendera till någon som bryr sig om en boks litterära kvalitéer.

Reinfeldt skriver inledningsvis, att hans liv präglats av högt tempo och politiska möten, och att det var en ny erfarenhet för honom att sitta still och skriva en bok. Det märks tyvärr väldigt mycket. Det är en bok befriad från varje stilistisk finess, en ofta plågsam läsning. Också om man jämför med andra politiska memoarer, som ju inte är skrivna av professionella författare, är det en trögläst bok.

Om man skall förstå något av Reinfeldts världsbild och drivkrafter, måste man emellertid ta kuren, och bortse från stilen och se till innehållet. Barndomsskildringen klaras av relativt snabbt, och man får ingen riktig bild av vilka erfarenheter som var viktiga. Han redogör utförligt för sina hockeybilder, men läsaren förstår inte varför det är viktigt. Är det bara ett sätt att framställa sig som folklig?

Vidare framställer han ett par saker, som bara känns som billiga politiska poänger. Han talar om hur fördomsfria hans föräldrar var (och undviker att nämna, att hans far på senare år varit kritisk mot hans kulturradikalism). Han påpekar, att han gärna spelade basket med invandrare. Han framhäver, hur mycket han tyckte om traditionellt kvinnliga sysslor som städning och matlagning. Många sådana politiskt korrekta markeringar förekommer utspritt i hela boken, särskilt i s.k. HBTQ-frågor, men aldrig någon djupare reflektion över varför dessa frågor är viktigare för honom.

Något han tidigt verkar ha tyckt om, är i alla fall att bestämma och beträda olika förtroendeuppdrag. Han blev ordförande i elevrådet. Sedan väntade militärtjänstgöring, och han engagerade sig i värnpliktsrådet. Snart blev det också engagemang i Muf. Varför är en berättigad fråga? Bara någon enskild mening ger en ideologisk förklaring (i historiskt presens): ”Jag tycker frihet är viktigt, jag tror att samhället blir starkare av fri företagsamhet och jag vill att Sverige ska ha ett starkare försvar. Dessutom gillar jag Ulf Adelsohn.”

Detta är den mest utförliga beskrivning av hans åskådning; några utförliga resonemang kring ideologi eller världsbild kommer aldrig. Inte vad gäller politik, och än mindre kring större existentiella frågor – om han tror eller inte tror på Gud är exempelvis en fråga som aldrig besvaras. Också en mer välvillig läsare måste fråga sig om han brinner särskilt för något, eller om det bara vara makten i sig som var intressant.

Så går det vidare. Han engagerar sig i ungdomsförbundet och blir snabbt en ledargestalt. Efter ett antal år lyckas han framgångsrikt utmana den sittande ordföranden Ulf Kristersson. Hans framgångsrecept var, att framställa sig, fastän ekonomiskt liberal, som en sansad röst i jämförelse med de extrema libertarianer, som mer eller mindre ville avskaffa staten.

På detta sätt lyckades han vinna ordförandeskapet i ungdomsförbundet, men metoden att ifrågasätta den sittande ledningen fungerade inte på högre nivåer. Carl Bildt isolerade honom, och han fick praktiskt tagit inget gjort på det riksdagsmandat han hade fram tills dess att Bo Lundgren tog över. Då hade Reinfeldt hållit tyst i flera år, och man belönade honom för trogen tjänst med en plats i förtroenderådet, varefter flera betydande positioner följde. När sedan Lundgren misslyckades, och man skulle skaka fram en efterträdare, var Reinfeldt en av de mest erfarna man hade att tillgå. En trogen tjänare i Moderaternas vingård.

När bokens läsare kommer fram till detta avsnitt, blir nog många av dem slagna av häpnad. Hur kunde denne person, som inte verkar ha några särskilt tydliga idéer och ens mera djupgående intressen hamna där han hamnade? För att han länge och målmedvetet, alltsedan han var elevrådsordförande, långsiktigt och målmedvetet strävade därefter, tycks vara det mest naturliga svaret.

Samtidigt – Reinfeldt lyckades ju föra Moderaterna till åtta år i regeringsställning. Detta måste visa på en viss förmåga. Förvisso, han och kretsen omkring honom lyckades göra en rimlig analys av, hur man skulle vinna regeringsmakten.

De såg att det inte var möjligt att som tidigare, vinna några val på stora ofinansierade skattesänkningar. I stället skulle man sänka skatten måttfullt, finansierat med bidragsminskningar, och presentera detta som arbetslöshetsbekämpning. Detta i kombination med, att inte ta strid i sådana klassiska moderatfrågor som kunde uppfattas som kontroversiella, till exempel arbetsrätten. Detta, samt uppvisad enighet emellan de borgerliga partierna och en trötthet hos Socialdemokraterna, blev ett framgångsrecept.

Reinfeldt lyckades alltså framgångsrikt vinna regeringsmakten, men detta snarast genom en klok omorientering i några sakfrågor än någon genomtänkt ideologi.

Mer långsiktiga framtidsfrågor var alltså fjärran från hans horisont. Den draksådd han sådde, särskilt i form av ansvarslös migrationspolitik förstod han inte, för han förefaller över huvud taget inte ha resonerat över samhället på en grundläggande nivå. Han tycks inte ha ställt frågan, vad som är grunden för staten, vilka kulturella förutsättningar som behöver uppfyllas.

Följaktligen kunde han inte och kan fortfarande inte över huvud taget förstå Sverigedemokraterna. Han skriver såhär mot slutet av sin bok: ”I sin kärna samlar detta parti [SD] de flesta av landets rasister och kraftigt främlingsfientliga. De har som parti skapat en hemvist för alla de som ständigt ser invandrare som svaret på alla samhällets tillkortakommanden.” Det är analys på en högstadieflickas nivå.

Reinfeldt lyckades aldrig förstå, att SD är svaret på verkliga problem, på verkliga motsättningar om invandring. Att han missade denna, en av samhällets mest grundläggande konfliktdimensioner, gör, att jag tror att Reinfeldt kommer ihågkommas som ett mörkt kapitel i svensk politisk historia.

Sannolikt kommer man se tillbaka på Reinfeldts tid som den tid, där multikulturalismen fullkomligt tappade all besinning.