Domedagsprofeter varnar ofta för ”peak oil”, att oljeproduktionen kommer att falla, men även om oljemarknaden är hot stuff i världspolitiken och kan utlösa internationella politiska kriser så kommer fysisk brist på fossila bränslen i sig inte bli något direkt problem under överskådlig tid.
År 2013 lade miljöpartisten Per Bolund en motion i riksdagen om ”peak oil” och föreslog storskalig satsning på biodrivmedel. Idag betraktas Per Bolund av vissa som en av Stefan Löfvens bättre ministrar, men hans tankefoster från 2013 är skakigt.
Fossila bränslen är i konstant vanrykte och en utbredd uppfattning är att vi går mot ett underskott av i synnerhet olja. En före detta brittisk miljöminister har beskrivit ”peak oil” i apokalyptiska termer och en några år gammal dokumentär i SVT hade en uppenbart alarmistisk underton. På kultursidorna kan vi även hitta profiler som David Jonstad (”författare och föreläsare”) och Therese Uddenfeldt (”kulturjournalist och författare”) som båda har ett rent dystopiskt anslag i den här diskussionen, som är något av ett eko av den så kallade Rom-klubbens epic-fail-misslyckade profetior från 70-talet.
Oljepessimismens akademiska gren brukar i Sverige representeras av professor emeritus Kjell Aleklett, som tidigare i år publicerade boken ”En värld drogad av olja”. Jag har träffat både Aleklett och ett par av hans doktorander och jag har respekt för deras kunskaper, varför jag betraktar boken som ett relevant inlägg i debatten.
Alla är egentligen överens om att utvinningen av konventionell råolja håller på att minska, det man är oense om är hur snabbt andra typer av olja och fossila bränslen kan täcka underskottet. Låt oss utgå från Alekletts egen uppskattning, som utgår från att 1000 miljarder fat konventionell olja kommer att utvinnas de kommande 50 åren. Den nuvarande konsumtionen ligger på drygt 30 miljarder fat per år, varför det ”saknas” upp till en tredjedel, eller ännu mer om oljekonsumtionen skulle öka.
Om oljeutvinning hade varit ett globalt planekonomiskt projekt och priset på energi bestämdes av politiker hade detta varit ett stort problem. Men även om många regeringar är stora aktörer på energimarknaden så lyder den i slutändan under marknadsekonomiska mekanismer. Begränsat utbud och hög efterfrågan driver upp priserna, vilket får konsumenter att hushålla och producenter att investera i nya projekt, företrädesvis i andra energikällor är just konventionell olja.
Någon fysisk brist på fossila bränslen råder inte generellt sett.
Det går till exempel att göra flytande bränsle av fossilt kol, som finns i stora mängder. Problemet just nu är att det är olönsamt, vilket även Aleklett konstaterar. En gradvis elektrifiering av transportsektorn skulle dock göra det möjligt att köra bil på kolkraft utan att överföra kolet till flytande form.
De höga oljepriserna mellan 2006 och 2014 ledde till stora investeringar på alla fronter, vilket ledde till nya förutsättningar på marknaden – och lägre priser. Prisraset 2014 medförde i sin tur att många projekt kraschade ekonomiskt och lades i malpåse.
En teori som samexisterar med peak oil är ”peak demand”, det vill säga marknadens efterfrågan förväntas minska i framtiden genom ny teknik och olika former av energibesparingar. Egentligen ser jag inget motsatsförhållande mellan dessa teorier. Alltför dyr olja styr marknaden mot andra alternativ.
I biodrivmedelsbranschen är peak oil-teorierna förstås populära. Det ger ett sorts existensberättigande åt näringen, som i Sveriges fall orsakar flera miljarder i skattebortfall varje år, trots att nyttan i bästa fall är mycket begränsad.
Men nej, domedagsprofeter, även om oljemarknaden är hot stuff i världspolitiken och kan utlösa internationella politiska kriser så kommer fysisk brist på fossila bränslen i sig inte bli något direkt problem under överskådlig tid.
Det innebär att många policybeslut hos svenska myndigheter har fattats på felaktiga grunder. Och att finansmarknadsministern liksom många andra dystergökar och flagellanter kommer att få fel, men det är ju helt mänskligt.