Emmanuel Macron är en snabbt stigande stjärna. För två år sedan ekonomiminister i en svag socialistregering. Nu uppburen hjälte för hela västvärldens etablissemang. Han jämförs med Napoleon, som också ville ”ena” Europa.
Idag är det fransk nationaldag. 14 juli. Men också årsdagen av den på många sätt värsta terrorattacken i Europa. En islamist körde med lastbil över hundratals nationaldagsfirare i Nice förra året, varav många barn. 86 dog. Att utföra terror med något så vardagligt som en lastbil ger en extra dimension. Terror med vardagliga verktyg ger störst effekt.
Men nu vill fransoserna glömma det hemska, som arabfranske författaren Abdellah Taïa skriver i DN. Han är moståndare till Marine Le Pen, men ändå rädd för att förälskelsen i Macron som en ny ”solkung” får Frankrike att stoppa huvudet i sanden. ”När ska vi äntligen prata om det grundläggande och om det som upprör?”
Lyckan över Macrons valseger innebär att majoriteten kan fortsätta leva i sin naiva värld där man inte behöver möta tidens nya svårigheter.
Och så där okontroversiell är inte Emmanuel Macron, särskilt inte för Sverige. I Göteborgs-Posten beskriver Håkan Boström honom som ”En Napoleon för vår tid” eftersom Macron vill göra EU till en superstat.
”Att i dagsläget gå vidare mot mer överstatlighet är ett högriskprojekt. Ökad samordning kan mycket väl leda till ökade politiska motsättningar, eftersom det i praktiken innebär att rika och välskötta länder får stödja de mindre rika och välskötta. En solidaritet som kräver nationell sammanhållning och gemensam identitet, något som saknas på EU-nivå. Historiskt har sådant krävt en stor dos tvång för att genomföras.”
Med Tysklands hjälp vill Macron tömma medlemsländernas finansdepartement på makt och flytta den till en EU-finansminister. Beskattningsrätten ska successivt flytta från nationella parlament till Bryssel. Sedan vill han att skötsamma länder som Sverige blir av med sina skatteinkomster, som istället behövs i södra Europa. En gigantisk omfördelning av välstånd.
De nationella identiteterna ska raderas ut och ersättas med en ”europeisk” som för fransmän alltid är lika med en fransk identitet.
Denna avveckling av nationernas Europa till superstat kommer inte att ske utan motstånd. Och frågan är hur Macron ska kunna genomföra detta i konkreta termer. Sveriges hopp står till östra Europa, där små ländernas självständighet och suveränitet fortfarande betyder något.
Vad Europa behöver nu är inte dyrkan av en ny solkung för att i hedonistisk naivitet kunna fly från problemen. Denna fas av eufori kommer bara att fördröja och därmed ytterligare försvåra nödvändiga förändringar, där EU:s makt istället minskar. Europasamarbetet borde återgå till ursprungstanken: att vara en frihandelszon, inte ett politiskt projekt.
Idag är det dock Macron som sätter tonen. Men med all säkerhet kommer den nu uppstigande solkungen att så småningom falla ner platt som en pannkaka.